Yngst och ensammast. Om det tävlas det nu. En brittisk yngling har seglat runt världen, men problem gjorde att han behövde gå i land ibland. 17 år var han.
En trettonårig holländska vill (eller så vill hennes föräldrar att hon vill...) men myndigheter och skola håller emot. Artikel här.
Man kan fundera över valet av ensamhet. Eller Rekordförsök. Lämpligheten kan diskuteras.
Men kanske är den stora saken att diskutera om "man levt sin dröm" som sjuttonåring. Vad sjutton gör man sedan i 70 år efter det?
Det kom att bli astronauternas fråga. Det är de stora idrottsstjärnornas gåta. Och många andras.
Vad gör man sedan? Vägen upp till framgången är hård och vindlande. Men vägen ner är som att sänka sig i Stora Tomma Hålet.
Drömmar kanske inte ska uppfyllas. Framförallt inte när man är tretton.
2 kommentarer:
En väldigt viktig fråga tycker jag! Många kanske hävdar att det finns gott om mål och drömmar att genomföra. Jag tror att det gör något med en människa att genomföra någon dröm, men frågan är ju vad som händer sen. En del hävdar att man hela tiden måste låta drömmar gå omlott om varandra, men då är det i mina ögon som om man äter hummer varje dag. Det blir en vana. MIn stora fråga som kommer upp är ju också, vår tid oförmåga att låta barn få vara barn, utan tävlingar och stora krav. Att det duger att vara sig själva. Jag tror att som barn måste man ha saker som är framför sig och som är onårbara för en tid. Vi gör våra barn en stor otjänst i att låta bli att visa dom magin att få vara lite och att få vara barn. Man måste inte göra allt innan tjugo.
herregud, min dotter fick knappt åka spårvagn själv när hon var 13...Allt har sin tid, heter det ju! Så sant som det är sagt!
Skicka en kommentar