Hjälp mig!

På söndag ska jag predika. Rubriken är MEDMÄNNISKAN. Lukas ev. 10 är ett intressant kapitel, det handlar om geografi, strategi och människor.

Han sänder ut de sjuttiotvå och säger till dem: När ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Tar de inte emot er säger ni ”till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av - behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här.”

Sedan följer uppräkningen på stolta städer som likt Sodom riskerar att störtas i fördärvet: Betsaida, Tyros, Sidon, Kafarnaum.

De sjuttiotvå jublar över sin framgångsrika och lite aparta framfart i riket. Förkunnande Guds Rike. Säger: ”Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen."

Efter denna exposé i Gudsrikets kollision med verkligheten, övergår Lukas till att berätta om Den barmhärtige samariern, där han hyllar de lägst stående, föraktade och främmande samarierna (Man tyckte så illa om dem – grannarna – att man tog en omväg om man skulle passera från Jerusalem till t.ex. Nasaret eller Kafarnaum). Med illa dold kritik tar han ära och heder av leviterna och prästerna, den religiösa och judiska eliten.

Detta avsnitt, om samariern, är vår predikotext för dagen. (Luk 10:23-37)

Avslutningsvis placerar Lukas texten om Marta och Maria. ”Doern” och lyssnerskan sätts i konflikthörnen. Den late hyllas, som luthersk pliktkultur skulle ha uttryckt det."Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne."

I Lukas 10 lyckas Jesus ta ära och heder av ett antal prominenta städer, demonerna, hylla de föraktade, förringa plikten och säga tre kärnmeningar som bryter mot sin tids – och kanske alla tiders kulturer:
• gläds inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen
• de hedervärdas förakt och rädsla, hyllandet av den föraktade främlingen
• bara en sak behövs (strunta i den grå vardagens plikter)
Han skuddar stoftet av sin klädnad, som det stod i en tidigare bibelöversättning.

Vad är det Lukas försöker hävda att Jesus menar?

Ska budskapet uppfattas bokstavligt? Eller stänker det av ironi i texterna? Är den svarta judiska humorn efter Förintelsen ett nytt inslag i judisk kultur eller är den ett urgammalt typsnitt?

Att Jesus vänder på begreppen, det är uppenbart. Man kan tänka sig att lärjungarna som lyssnade till honom skrattade åt absurditeterna, perspektivförskjutningarna. Men kanske satte de, som vi, skrattet i halsen? Finns det ett slags ”gudsrikesironi” som öppnar ner mot nya djup? En ”dårarnas fest” som blottlägger tillvarons absurditeter.

Det ger anledning att tänka efter. Som i sagan om den fula ankungen eller i berättelsen om flickan med svavelstickorna. Eller som Natanael en gång frågade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46)

Jag återkommer i veckan med ett utkast till predikan. Välkommen med synpunkter, invändningar, idéer under veckan. Hjälp mig att predika.

Välkommen också till min barndoms vackra kyrka. Wesleykyrkan, i korsningen mellan Yxhammarsgatan och Sturegatan i Borås, söndag kl 11. Möjligen kommer jag också att läsa ett avsnitt ur mitt senaste romanmanus, ett avsnitt om en av mina idoler, en pastor från just denna kyrka.