(Predikar i Borås på söndag. Inget predikoutkast ännu, men några tankar.)
Ett av mina barnbarn sprang framför fötterna på mig och ropade: ”Nu går jag efter dig, farfar.” ”Före”, sa jag men det dröjde ett tag innan begreppen hade satt sig i treåringen.
Medmänniskor – det tar ett tag innan begreppet sätter sig i oss. Oftast är det lättare att vara emot. Bibeln talar gärna om motmänniskor. Fariséer är urtypen, hela den bibliska kulturen frossar i att beskriva motmänniskor; främlingar, fiender, tvivelaktiga, sådana man inte kan lita på. Paulus skriver om sin egna medarbetare i en stund av dysterhet ”Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.”
I berättelsen om mannen som reste mellan Jerusalem och Jeriko är det prästerna och leviterna som får illustrera motmänniskorna, de som väljer att inte vara medmänniskor. Samariern (samariten som det stod i den gamla bibelöversättningen) var avskydd, någon man såg ner på, främlingen, den opålitlige, får spela rollen av medmänniskan. Folk som lyssnade till Jesus måste både ha rasat och skrattat. Det var en alltför tokig historia. Men – som ofta – skrattet satte sig i halsen.
I Borås står sedan ett år Pinocchio staty. Gepetto var en fattig dockmakare. Han finner en dag ett träslag som han skapar en docka i. Som i ett mirakel visar sig dockan börja leva. Dockan - Gepetto döper den till Pinocchio efter träslaget med samma namn - får som hjälp att bli en snäll docka ett samvete i form av en syrsa.
Varje gång dockan ljuger får han näsan förlängd. Till slut visar sig dock Pinocchio så snäll, och han får bli en riktig pojke, som han genom hela boken önskat. Pinocchio blir en medmänniska.
Sensmoralen är tydlig. Det kräver ett mirakel att göra dockan till en pojke, det kräver övning för att bli en medmänniska.
1 kommentar:
Det är nog något av det svåraste man kan göra tror jag, att växa till en medmänniska. Att bli människa över huvud taget. Det är en spännande resa, men det kräver mod hela tiden och det är ju inte alltid man har det. Berättelsen om Pinoccio har alltid fascinerat mig. Den är så fin. Att bli medmänniska kräver väldigt mycket att våga se sig själv hela tiden, inte hitta genvägar och peka finger. Men ibland är det så mycket enklare att se vad andra brister än en själv har jag insett. Det är nog då det är viktigt med medmänniskor omkring sig, så att man inspirerar varandra.
Skicka en kommentar