”Be som om ni kommer att dö imorgon, men arbeta som om ni skulle leva för evigt.” Sufisk visdom.
”Lär av döden leva och av livet dö.” På en gravsten, Onsala kyrkogård.
”Döden lär oss leva.” Okänd källa.
Tydligen har många grunnat på grannskapet mellan liv och död. Setterlinddikten jag bjöd på i går är riktigt bra, lite överraskande.
Som predikant funderar man alltid på var evangeliet bor i en text och i ett budskap. Vi får då den spänningsfyllda frågan: Vad är det glada budskapet i döden?
Men inte ens Johannes´-texten gör detta borrande, men flyr in i uppväckelsen. Död vänds till liv, men svarar knappast på frågan om döden.
För oss är döden som ett klyvande svärd. Den ändar jordelivet, som vi ägnar livet åt att värna, men öppnar samtidigt porten in i det eviga livet. Det ger oss hopp, men inte rätt att vända livet ryggen.
Så vi står där, som åsnan mellan hötapparna. Kroppen är vigd till livet, men döden hasar bakom. Och vi förkunnar Riket som klarnar där efter.
Så - är evangeliet att famna döden?
2 kommentarer:
Nej,
det är att låta livet leva av sig självt!
/L
I boken Hugo o Josefin berättar Maria Gripe om när Hugos mamma dör och barnen på skolgården berättar om det fruktansvärda som hänt honom. Karin tycker så synd om Hugo och framför allt tycker hon synd om Hugos mamma, över hur svårt det är att dö. Men då svarar Hugo kort och gott på sitt speciella vis –”Jag har aldrig hört om nå´n som inte klarat av te å dö, men där är många som inte klarar av te å leva!!”
”Där är många som inte klarar av te å leva!!”
Livet är så oerhört komplicerat och svårt för många människor, så döden kan bli en befrielse.
Döden och livet är så nära, men ändå så långt ifrån varandra. Allt liv handlar ytterst om paradoxer. För att kunna leva måste man våga dö. För att komma vidare måste man vara beredd att ge upp.
Eva-Lena i Värmlandsskogarna
Skicka en kommentar