DÖDEN OCH LIVET

Det är nog snarare så här det blir:

Jesus är
• provokatören (tydlig mot prästerna och politikerna)
• den paradoxale (allt är inte som det ser ut)
• den som proklamerar (det nya Riket)

Hur passar detta ihop med bilden av den milde Jesus?

När man läser evangelierna som en sammanhängande berättelse blir det så tydligt att också författarna har ett syfte. Var och en ser från sitt perspektiv. Var och en av dem förkunnar. Har en avsikt; Matteus talar om himmelriket, binder ihop det judiska med den rena budskap som tränger fram, Lukas – läkaren och predikanten – talar om restaurering, bön. Johannes, närmast Jesu hjärta, är den som tydligast visar upproret, provokationen.

Johannes avviker mest, berättar inte historien, men gestaltar budskapet. Där ryms de avgörande talen, men också det som retade etablissemanget. Redan från sjunde kapitlet startar uppmarschen mot Jerusalem. Det är bara hos honom som Lasaros nämns, och Marta och Maria verkar finnas i en trängre krets där också Johannes umgicks.

Jesus vet att han anklagas. Men blir liksom aldrig riktigt klok på vad det är han anklagas för. Han undrar om han nu är från Gud (är Guds son) och gör de gärningar man kan förvänta – så tror folk inte på honom. Om han inte gjorde gärningarna, skulle folk då ha trott? Om han inte är från Gud. Vem är han då? Omgivningen blev honom svaret skyldig. De hör och ser, men fattar inget. Bilderna passar inte med förväntan. Trossprånget går inte att härleda logiskt.

Jesu liv är hela paketet:
• Vandringen på Palestinas dammiga vägar.
• Det är lärjungarna som tränas i ledarskap, men aldrig heller dom får ett riktigt grepp om uppdraget, inte förrän senare, och då är de osams om betoningarna.
• Det är de stora magnifika talen.
• Det är undren som visar på en annan verklighet. Jesus går på vatten, mättar tusentals av åhörare, ger blinda sin syn, uppväcker döda. Men alla döda väcks inte upp, alla sjuka blir inte friska. Alla som hör honom kommer inte till tro.
• Det är briljanta bilder, med halsbrytande innehåll
• Det är tuffa konfrontationer med de präktiga

Folket ser Guds finger. Etablissemanget vill döda honom.

1. Som Johannes berättar det är Jesu liv en provokation

Han ifrågasätter om judarna är Abrahams barn. Han menar att de inte följer Mose lag. Han ställer sig på säker trosgrund för sina åhörare. Men udden är så spetsig att orden stöter människorna ifrån honom. Han retar prästerna. De uppfattar det som om han tänker riva templet, den heliga plats där man trodde att Gud huserade. Han rider in i Jerusalem, hyllas som Messias, Davids son. Han driver ut månglarna ur tempelgården. Han kallar sig Gud.

Ur detta perspektiv är också den uppväckte Lasaros en provokation. Den religiösa kontrollen håller på att driva folket ur händerna på prästerna. Jesus måste dödas. ”Det är bättre att en man dör för folket” – säger man i Rådet. ” "Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa."

Hur passar detta ihop med bilden av den milde Jesus? Inte alls, svarar jag.

2. De paradoxala bilderna utmanar

Ingenting är sig riktigt lik i den världsbild Jesus presenterar. Jesus predikar genom paradoxer. Evangeliet är paradoxalt. Det stämmer dåligt med allmän kunskap, än mer i den ännu tydligare elitistiska kontext där Jesus verkade. Jesus agerade som en provokatör, paradoxen blev hans särskilda signum; så skulle man ana att Guds rike hade landat.

Han hade ställt fram ett barn som förebild, otänkbart då. Han hyllade änkan som med sin ynkliga skärv, hon gav ett korvöre, medan de med feta plånböcker skänkte förmögenheter. Han sa att den som var minst skulle bli störst. Att den som ville bli något skulle lära sig att tjäna. Han generades inte över att göra den föraktliga samariern till föredöme, han besökte tulltjänstemännen, romarnas medlöpare, den tidens quislingar. Han talade med kvinnor andra inte ens skulle bevärdigat med en blick, och han skulle snart göra rövaren till medföljare i paradiset.

Det är inte alldeles enkelt att följa med. Erfarenheter, värdegrunder och belöningssystemen kommer på skam. Det är inte som det är med de mänskliga kunskaperna. Guds rike följer en annan logik. En helt annan.

Hur passar detta ihop med bilden av den milde Jesus? Det passar inte alls.

3. Det finns bara en möjlig summering; Jesus proklamerar Riket

Det riket är något annat än det som människorna hade omkring sig. Något helt annat. ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, ge de förtryckta frihet. Kanske är det så detta passar ihop med bilden av den milde Jesus? Det beror på vem som lyssnar.

"Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar" , säger Jesus till fariséerna. Det är inte de svaga eller de oupplysta, de utan mening eller de som saknar åsikt som drabbas av Jesu kritik. Det är makten, den religiösa eliten – de med den fromma dialekten – och de stöddiga. Mild mot de svaga, hård mot de tuffa.

Jesus provocerar och proklamerar Riket. Bilderna han använder är paradoxala. Men aldrig distanserade. Det är inte om andra han talar. Det är han själv som drabbas, allt bär han.

Lärjungarna, Mariorna och alla de andra hade fått rätt tydliga instruktioner och bilder. Allt hade de inte förstått, men de hade alla känt doften av Riket.

Så, vad har då du och jag förstått? Det är det kristna livets vandring. Det handlar om att förstå, men också om att känna. Det handlar om se, men också att inse.

Livet och döden vandrar sida vid sida. Ingen visste det bättre än Jesus själv. Det hade varit klokt att rädda sitt skinn och tiga. Men det var kärleken som var Jesu uppdrag. Vi vet inte säkert hur Jesus såg på döden. Han kunde säga ganska bryskt att de döda fick ta hand om sina döda, då en lärjunge samlade ursäkter för att hinna sköta faderns begravning.

Vad vi säkert dock vet är att Jesus uppfann bakdörren till graven. Vi kallar den Uppståndelsen. Jesus banade väg. Det är inte döden som vållar oss de största bekymren, det är att leva som är svårt.