Det är inte ni som har skickat mig hit

Så här blir det, nog. Predikan i Emanuelskyrkan 8 nov kl 11:

Josefs tal till bröderna är en god summering av frälsningens teologi. Den beskriver avsikten, riktningen och målet.
• AVSIKTEN: att rädda liv
• RIKTNINGEN: för att trygga er fortlevnad på jorden, för att bevara er vid liv och rädda många
• MÅLET: det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud

Egypten förekommer hela tiden i Bibeln. Den är symbolen för en främmande kultur, men också en plats för asyl. Dit söker man sig för att bli räddad, men det är också därifrån man kommer när man söker befrielse, den är Exodus avstamp – på väg för att bli ett folk.

(Abraham var där, Mose föddes där, Josef kom dit, Jesus flydde dit med sina föräldrar för att bli räddade; ”ut ur Egypten kallade jag min son” säger Skriften. Enligt etiopisk tradition kom drottningen av Saba från denna del av Afrika, det skulle knyta Salomos son dit och den lokala traditionen säger att där bevaras lagtavlorna och arken – ännu skyddade på hemlig plats av en ensam munk.)

Den text som man placerat här ur Matteusevangeliet är en av de tuffa texterna där Jesus går till rätta med det folk som avvisat profeter förr och nu inte är redo att ta emot frälsningen. I texten blir det en rejäl uppgörelse med templet som illustrerar vilsegången. ”Här ska inte lämnas sten på sten…”

Evangelierna, och ännu tydligare hos Paulus, är konflikten mellan den lagreligion som hade misslyckats och det evangelium som är Guds frälsning, ”genom tron allena”.

Detta materialiseras genom den konflikt som finns mellan det allra heligaste i templets inre och den tro som Jesus symboliserar på Jerusalems gator. Det var inte lätt att förstå hela den spännvidd som saken innebar, men det var den unga kyrkans ansvar att förkunna. Det var en ny bild av en urgammal Gud. Bilderna och språket stämde inte, uttrycken för det var ovana och svårtolkade, religionen kom plötsligt verkligt nära, fick ett ansikte, talade till dem och ställde dem inför alldeles nya krav: Lämna din fader och din moder, gå bort och sälj allt du äger, följ mig.

Om det var svårt då – är det inte lättare nu.

Så här står vi, som bröderna som förnedrats att uppsöka brodern de hade gjort sig av med. Sålt honom till främmande köpmän, gjort sig en hacka och lurat fadern att han dödats av ett rovdjur. Nu står de inför honom; avslöjade, avklädda, uppgivna, i fullständig beroendeställning.

Observera att de liknar oss, vi liknar dem.

På den här punkten är kristen tro hopplöst omodern. Den talar inte om våra styrkor, talar inte till vår självkänsla, bygger inte på de ruiner av försök att vara goda människor som vi försöker vittna om. Den talar om beroende och säger rakt på: du har ingenting att komma med.

Det handlar inte om att vi undervärderas, eller att våra goda intentioner ifrågasätts. Inte alls. Det handlar istället om att ställa oss inför spegeln där vi inser att det vi har att komma med saknar värde inför den stora frågan: Hur ska vi bli räddade.

Vi har inget, Gud har allt.

Frågorna för människorna är två: Bryr jag mig? Och, om jag bryr mig: Vad ska jag då göra?

• AVSIKTEN: att rädda liv
Guds avsikt har varit i sikte sedan Skapelsen. Gud ville människornas väl. De första gränserna som sattes upp i Lustgården, Paradiset, bröts av människorna. Deras lust att inte bara vara Gud lika, som de var skapade till, utan också själva vara Gud, bröt dem ut i det ansvarslösa livet det innebar att inte se sin begränsning, inte ta ansvar för sina handlingar, skylla ifrån sig och vända Gud ryggen.

Vem som helst hade gett upp hoppet om oss. Men inte Gud, som fortsätter att sända provisoriska bud – lagtavlorna, som sände ledare; Mose, Samuel, David – som alla svek eller sveks, Gud sände profeter – som dödades. De hade predikat löften, varning, omvändelse. Också de fick uppleva människornas frånvända ryggtavlor.

Men Gud hade bundit sig själv vid löftet om att rädda människorna. Utan att ta ifrån dem det som var deras innersta drivkraft; att vara skapande varelser. De kunde inte beordras, inte följa lagarna, inte lyda ledarna, inte omvända sig av profeternas varningar. Så – vad kunde göras? För avsikten kvarstod: rädda liv!

• RIKTNINGEN: för att trygga er fortlevnad på jorden, för att bevara er vid liv och rädda många
Gud stod envist kvar vid sin plan; de skulle räddas, utan att kuvas, eller ge avkall på sin innersta drivkraft.

Det är här inkarnationen blir den verkliga innovationen; som ett skyddslöst barn placerar Gud sig själv i människornas ansvar. Jesus föds – sann Gud och sann Människa – förenande dess två, Gud och det mänskliga.

Jesu liv kan inte rätt förstås om vi bortser från vem det är som kommer: Sann Gud och Sann människa, som lever jordiskt liv, möter vardagen, pekar genom allt han gör på Guds rike och ställer sig i lydnadens och kärlekens yttersta tjänst; ta ansvar.

Varje predikan, varje under, i varje möte med Människan, förbinder Jesus det gudomliga med det mänskliga. Ni är inget men kan bli allt. Ni är dödliga men kan bli eviga. Ni är närsynta men kan se evigheten. Ni är själviska men kan bli till i gudslikhet och dela allt.

”För att bevara er vid liv” sa Josef, och säger Jesus.

Gudsrike har en riktning, ofta pekar den på tvärs med mänsklig kunskap. Sätter andra värden främst. Talar inte om ledarskap utan tjänande. Talar inte om makt men om saktmod. Talar inte om hämnd men om förlåtelse. Talar inte om framgång men tar fram ett barn som föredöme. Hyllar inte det nationella men framställer samariern som förebild.

Ni kan bli till i gudslikhet och dela allt. Ni har potential, men är helt beroende av vad jag har gjort.

• MÅLET: det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud
Så mycket av tro och religion tar sin utgångspunkt från människan, uppehåller sig vid det mänskliga. Så också hos oss.

Men evangeliet talar om Guds handlande. Det stora är inte att vi tror på Gud, utan att Gud tror på oss. Det märkvärdiga är inte att vi tar emot Jesus, men att vi för följa honom. Det är inte kyrkan som döper, det är Gud som välsignar. Det är inte vi som dukar nattvardsbordet – det är Gud som inbjuder. Det stora är inte att vi ska be, men att Gud vill gemenskap med oss.

Där tar frälsningen sin början. I Guds avsikt som har människans räddning som riktning och målet om gemenskap mellan Gud och mig (och dig) som människa.

Gud vill vår räddning, som Josef med bröderna, men det är Gud som har nyckeln till de stora förråden som ger oss tillträde till de skatter som kristet liv gömmer. Kristen tro är inte en arena för människors religiositet, den är efterföljelsen med Jesus som var människa som vi, men Gud i allt.

Det var han som lämnades ut, som dömdes av en pompös domstol, som bar sitt kors, som spikades fast vid det, som förråddes, sveks och förnekades, som ensam mötte mänsklighetens börda av ohörsamhet. Och som dog. Uppstod och steg upp till himmelen. För att ni ska bli räddade. Som – i mindre skala – Josef. Inte för sin egen upphöjelses skull. Utan för människornas skuld.

Frälsningen är inte dagen eller stunden, inte vår bekännelse, men Guds uttalade kärlek till människorna.

”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, för vår skull gjorde Gud det genom Jesus – vår Frälsare.

Säger vi ja till det?

Frälsningen är ett enkelt ja: Gud har gjort det. Efterföljelsen är det svåra JA-et.