Det är nu en månad sedan vi kom fram till Medelhavet. Solen hade just gått ner borta i väster, Frankrike tog slut och dyningen utifrån det stora havet slog in mot medelhavskusten. Vi fann en väg längs stranden. Och jag badade i skymningsmörkret. 22 grader, tror jag, salt, stilla dyning mot en milslång strand...
Några veckor bodde vi sedan längre söderut vid spanska kusten och kunde njuta solens uppgång. Fladdermössen fladdrade ännu längs klippkanten då solen hastigt steg upp ur havet. (bilden, fast där med mås)
Skönt.
Nu tillbaka till kyla, regn, arbete... Skönt det också. Men predikan om frälsningen håller mig på halstret...
4 kommentarer:
Det där väl ingen mås. Det är en örn!
//Ad Hoc
Ska också predika i morrn. Eftersom vi har varannan vecka blir det lite allhelgona också, om att sörja, visa känslor, leva medan tiden går, farmåtvänd i stället för att se bakåt på det som ändå rasar.
Hälsa Kungsbacka.
Jag tycker det här är så bra på det tema jag nämnde innan.
Marcus Birro skriver i en tidningskrönika: När en sorg gått över, stillat sig som en storm, är den magiskt vacker att ha i sin hand. När en höststorm stillar sig och löven ligger vid dina fötter som ett eldrött hav är luften som klarast, tankarna som lättast att nå. Förbanna inte din sorg eller dina nederlag. De hjälper dig i genom det här livet. Får du leva länge har du snart ett prisskåp som är din alldeles egna kraftcentral. Vi möts där! Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg.
vackert. Min erfarenhet säger mig dock att detta är något man kan säga till sig själv, då man funnit insikten, inte till andra.../PA
Skicka en kommentar