Himlen har landat

Önskar er Goda Helger.
Marianne och PA






.
JULENATT
Mörkret lägger världen i skugga, allt döljs av den självupptagna glömskan, rädslan prasslar i vintertorra löv. De är på främmande mark, ingen välkomnade dem, alla var djupt försjunkna i sitt.

Var dags slit övergår i nattskift. Någon festar medan andra gör gråslitet, vakar över den döende, sopar gatan, vaktar fåren…

Det är en sådan natt.

Då var det en sådan natt. Liknande nätter kommer tätt, berör men glöms så fort det dagas.

Maria och Josef är ännu bara i början av ett flyktingskap, förlossning aviseras, moderskap och faderskap väntar. Vi tänker oss en natthimmel med stjärnor och månsken, en varg ylar i fjärran, en mus prasslar i hörnet. I nattmörkret gömmer sig Maria i snickarens famntag, kramar oron och tvingar smärtan på flykten. Hon är ändå inte ensam.

Det är då ett kvidande och ett skrik skär genom mörkret, det späda skriket av luft som för första gången förts ner i orörda lungor. Ett liv tränger sig fram, utmanar natten och griper mörkret med en liten hand som möter kylan. De bepansrar sig mot ogästvänligheten, söker hud för att ge aning av Paradis.

Det var en födsel som andra födslor. En oro bland oroligheter. En rädsla bland rädslor.

Stjärnan strålar, är den inte klarare än alla de andra? En herde nynnar vallsång innan han avbryts av en tätt stående änglakör. ”I natt har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”

När Gud blev människa var det få som såg skillnaden. Några få anade konturerna – då, som nu. Ett barn vandrade in i lagbundenheten och bröt mönster, själv visste han att ett kors väntade. Människorna vänder godheten ryggen, de ser inte Gud.

Detta är julens natt. Himlen har landat.


Trångt och ogästvänligt då, nu muromgärdat, här symboliskt just mellan de vise männen och barnet, bakom muren, i krubban.