Idag samlar jag upp några trådar.
Fick en kommentar till en gammal post:
"PA... Vägen Vidare, det där häftet. Jag vill gärna försöka svara på de där frågorna, men kan man på nåt sätt göra frågorna lite enklare, för den som inte har helkoll på hur allt hänger ihop, och vad ordet postmodern betyder och skillnader och likheter mellan våra samfund... Jag menar bara ställa frågan Hur vill du att kyrkan ska vara för att du skulle känna dig hemma där? Eller frågan Varför lämnade du kyrkan... Kanske fråga via webben? Det kanske finns mycket att fundera kring och arbeta med i eventuella svar där också? Jag vet inte om det kan bidra till samtalet, men ville bara nämna det. Jag skulle så gärna vilja veta varför jag känner mig så ensam i min ålder på Gudstjänsterna... vart tog alla 70-talister vägen efter konfat. Har ni tappat en generation? Vad hände? Det ser säkert olika ut i olika församlingar men jag vet ju att det finns människor i min ålder i andra församlingar som känner sig ensamma på det sättet."
Jag tror inte att vi riktigt vågar se hur stora förändringar vårt samhälle (vår värld och vår tid) faktiskt har genomgått. På ont och gott. Jag talar hellre om postkristendom (än postmodern), möjligen kan man se posstkristen som en delmängd av postmodern. Sådant som, på gott och ont (igen!) var självklart förr är det inte längre. I en sådan miljö har våra församlingar ALDRIG VARIT FÖRR. ALDRIG. (Det enda som liknar läget är Ansgar då han kom till mörka nord för 1200 år sedan).
Språk, mötesplatser, attityder, sätt att arbeta... en hel del behöver förändras. Som jag har sett det kan processen med en gemensam kyrka bidra till denna genomlysning, men bara om vi orkar göra jobbet. Man ser tydligt idag hur konservativa krafter försöker vrida kyrkan till något den nog strängt taget aldrig har varit. Som för oss ännu längre bort från den moderna, intresserade men oupplysta människan (vad gäller kristen tro).
Vi har själva behov av att renovera våra bilder. Under processen har Jesus blivit viktigare för mig. Han bröt ny mark. Men så många lager av tolkningar har lagt sig uppepå att vi har svårt att få till mötet med Jesus. Jag tror bara det kan ske genom att människor delar sina berättelser och tillsammans återvänder till Bibeln. Där ska man inte först söka dogmer och gränser, utan Den som Gud sände. Kristentron är det personliga mötet, främst med Jesus. Det kristna livet är en vandring med honom i lärjungakretsen.
Jag kan inte veta om detta kan göras, om det intresserar människor, om vi växer. Men det är faktiskt inte det viktigaste. Det viktiga är att det alltid vandrar en skara lärjungar på jorden.
Kommentaren på min blogg som jag har klippt in här ställer en del av de viktigaste frågorna, kanske ska vi backa ett steg till och ställa de riktigt grundläggande frågorna. Vem är Han? Vad vill Han? WWJD?
På den kontroversiella men på många sätt intressanta bloggen klassisk baptism diskuteras idag på ett utmanande sätt sekulariseringen. Läs här.
---
Stiltjen i rubriken kommer från America´s Cup. Efter timmar av glidande på Medelhavets blanka vatten ställdes första seglingen in. Bäst av tre är vad som gäller. För detta har de självcentriska miljardärerna satsat varsin miljard - på två seglingar. På onsdag kl 10 gör de nästa försök, blir det tre seglingar hamnar de in i OS.
---
Plånboksfrågor och Afghanistan. Är det vad valrörelsen kommer att handla om?
6 kommentarer:
Jag undrar hur våra bilder av klassisk kristendom/baptism/metodism och sekularisering skulle sett ut om vi inte haft en statskyrka som gett oss en bild av "rätt kristendom"?
Kan tron, -ismen, -domen bevaras utan att spänna mot något?
Kanske på ett sätt ett för provinsiellt tänkande. Ismerna har ju bakgrund som spänner över mer globala scener. Men visst är de alla på olika sätt motrörelser (tes-antites) mot etablerade sanningar. Men visst finns väl korn av särskildhet i de olika traditionerna?
Vad som oroar mig är analysen inte tar spjärn mot verkliga frågor. Dogmtuggandet tror jag är farligt./PA
Den där länken du har lagt in, den läser jag och kan inte frångå att den som skriver tycker sig ha alla svaren, trots att frågorna som ställs där intressanta. Jag känner att jag måste läsa det igen, när jag är piggare. Men min fråga är ju vad det är som gör att kyrkan och många i den hellre vill säga hur det ska vara än att samtala med dom som också har frågor utan svar. Jag undrar så vad det är som gör att den miljön som kyrkan har oftast fylls med inskränkthet och sanningssägande än den öppenhet jag upplever att Gud står för. Jag undrar var kyrkan för de som vill ha frågorna hellre än svaren är någonstans. En kyrka som inte dömer utifrån sina rädslor utan utvecklas från det liv som faktiskt levs av många människor.
Erika! Kom och var med och forma den nya kyrkan. Du är viktig och behövs. Att ställa frågor är just nu viktigare än att svara, tror jag.
Jag tror att din analys av min länk är rätt, just för reflektion behöver vi läsa olika tydningar, delar pastornsingridiensers inbjudan./PA
Den där klassiska kristna baptisktbloggen tillåter raljerende hurvida hbt-gruppen är en utsatt grupp eller inte, vilket jag anser vara vidrigt osmakligt med tanke på de av oss som enbart pga av vår läggning slagits till döds eller de av oss som beslutat att korta sitt eget liv och som kyrkan sen har fått begrava.
/Ingela
Skicka en kommentar