Vem avlar daggens droppar?

7 mars 2010 - predikan Kampen mot ondskan Flatås

Job kämpar med sitt öde. Jobs bok är kanske den vackraste texten om det svåraste ämnet; Gud och ondskan. Läs den, har du inte läst sedan den nyöversatts är det skäl nog, du har boken hemma. Vi vill gärna ha ondskan långt bort ifrån oss, men den är nära som luften vi andas, men det är också Gud. Kampen mot ondskan har många fronter.

Våldet som blint dödar, droger som kränker och fördummar, utnyttjande av andra människor för njutning eller vinning. Det är tydlig ondska, en stor del av den här kampen är avlägsen, principiell, vi tar avstånd, fördömer. Men den är i grunden så storskalig att den inte riktigt når oss, ställer inte krav på oss. Låt oss kalla den: Ondskan på bekvämt avstånd. (1)

Den andra ondskan är mera förrädisk. Den smyger omkring. Finns nära oss, ibland i oss. Vi blir en del av de onda ordningarna. Fattigdomen i världen, handel som för att få billiga varor låser in barn och kvinnor i en fabrik i Bangladesh, som brinner ner. Deras liv mot våra billiga kläder. Hennes & Mauritz hette ondskan den dagen, eller PA Sahlberg som handlar kläder. Eller oljan som skiljer fattig från rik. I Sudan, i Nigeria, i Irak. Statoil hette ondskan den dagen, eller PA Sahlberg som tankar sin bil för att köra till Missionskyrkan i Flatås. Eller billig soja som produceras och tränger undan regnskogen i Brasilien, med ökat klimathot och cancerrisk för fattiga arbetare på åkrarna som följd. Ondskan heter Lantmännen och Kronfågel, och PA Sahlberg som handlar billig kyckling, uppfödd på den sojan. Det är den svåra ondskan, som vi är en del av – ofta ofrivilligt. Det berättas att de första metodisterna bojkottade sockret till sitt älskade tea. För de visste att de var en del av förutsättningen för slavhandeln, köpbojkott var ett uttryck för deras tro. Detta är den strukturella ondskan. Som smutsar våra händer. Som lämnar oss med en skuld som vi svårligen kan göra oss av med. Det enda botemedlet är kanske att blunda. Ondska på obekvämt avstånd. (2)

Blundandets ondska. Den farligaste, sa Martin Luther King. ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Den än farligare ondskan är den som bytt om till får – ulv i fårakläder (3). Kristna som kan gå ut och säga att jordbävningen som drabbade Haiti var Guds straff. Samma sak har jag nu funnit på kristna människors bloggar i vårt eget land, nu riktat mot Chiles folk. Den skada de åstadkommer är enorm. De förvillar människor, blandar bort korten och ger en bild av Gud som inte är Jesu bild av Gud. Kanske ordnar sådana människor en bekväm Ondska, en hanterbar. De skjuter sig själva i foten och skadar den hoppfulla bilden av en god Gud som står med livet – vem avlar daggens droppar, frågas det i Job. Ondskan drar in Gud själv.

Men Gud har valt att låta sig bli indragen i Ondskan. Det finns inget av det som drabbar oss människor som Gud håller ut avståndet till. Det berättas med sedvanlig svart humor om hur Gud skulle ställas till svars för Förintelsen under Andra världskriget. Bevis för ondskan läggs fram. Vittnesbörden är många. När juryn sedan ska ha enskild överläggning vägrar Gud – den anklagade - att lämna rummet. Gud säger själv: Var jag med folket ända in i gaskamrarna kan jag inte heller nu lämna er ensamma i detta svåra beslut. Gud inte kunde dömas.

Gud mitt i lidandet under ondskan, det är vår bild Gud. En Gud som både föddes in i en fattig familj på flykt och som dog bland brottslingar på en avrättningsplats. Den omöjliga gudsuppgiften, att inte bara sköta världen på distans, möta den, smaka av den, känna den i kroppen.

Det är här vi har vårt avstamp för Kampen mot ondskan. Ondskan som driver oss själva bort från Gud, den som förmörkar Guds ansikte, den som strukturellt tar livet av folk.

Det är mot denna bakgrund som händelserna som berättas i Markusevangeliet är så dramatiska. Jesus är kallad till en dödsbädd, synagogföreståndare Jairus tolvårig dotter är dödssjuk, då passerar en kvinna honom. Många andra ingripanden från Jesus är ansikte mot ansikte, Jesus talar liv – presenterar Guds rike – för människor han möter. Här sker allt bakom Jesu rygg. Anonymt, närmast. Kvinnan tränger sig fram, hon hade hört vad som berättades om Jesus, hon ville röra vid hans mantel. Och Jesus kände det, märkte att det hade gått ut kraft från honom. Och han säger till kvinnan: ”Du är botad från ditt onda.”

Tränga, höra, röra, känna, märkte. Hör ni orden. Långt från tvärsäkra, snarare prövande, blott aningar, ett slags kroppslighet, en beröring, ett snuddande av himmelriket, en touch av Gud.

Långt ifrån förytligad fromhets tvärsäkerhet. Kraven på kvinnans tro var som vanligt vag – hennes egen rörelse mot Jesus var det som bejakades.

Jag är så trött på alla barriärbyggare. De som tvärsäkert vet vad Jesus kräver, vilka som bedöms som odugliga för Gudsriket, trötta på alla dem som vet vilka dogmer och teser man ska tugga på. Jesus är rak. Säger ”Följ mig” utan att riktigt ha en aning om vilken tro och vilka kvaliteter lärjungarna hade. De drogs in i Jesu kraftfält, han litade till den kraft som strömmade ur honom, medan vi är räddhågsna, helgarderande och ställer krav på en dogmanpassning som är Jesus helt främmande. Han litade till kraften av mötet – det är i detta möte med Gud som ondskan kan betvingas.

Vi håller på att få en kristentro som antingen reser kraven ända upp till himlen för människor som vill vara med, eller en som nöjer sig med lite småfromma sociala aktiviteter. Vi måste återfå en glöd som visar att vi litar på den kraft som strömmar ur Jesus och själva med häpnad och entusiasm försöka svara på den enkla, men ack så svåra kallelsen: ”Följ mig.”

En förmögen kvinna i Bristol hörde till hans åhörarskara. Hon hånades för det. Fick frågan av etablissemanget: ”Tror du på det han förkunnar?” Kvinnan slingrade sig, var inte redo att bekänna, men svarade: ”Nja, men han tror på det!”

Hör vi glöden i svensk kristenhet idag. Inte den banaliserande omvändelseförkunnelsen som bara tar sikte på en bekännelse, utan en verklig inbjudan till livet med Kristus, som skapar utmaning längs varje steg längs vägen? Den andra Wesleyhistorien är ett citat. Han tillfrågades om sitt framgångsrecept. Det hade funnits många möjliga svar. Men han sa bara: ”Jag erbjöd dem Kristus” (I offer them Christ).

Vi gör det för svårt och för enkelt att starta den vandringen. Å ena sidan: Dogmatiken och lärosamfundet har tagit över vår tanke, vi väljer och väljer bort människor som vill vandra med oss och gör det genom vår egen fördomsfullhet och rädsla. Å andra sidan: Vi tror inte att människor har behov av att höra Jesus säga: ”Följ mig”, kanske för att vi själva tycker att det är så svårt.

Och därför är det är just de orden vi behöver höra från honom idag. ”Du är botad från ditt onda.”

Job kämpar med sitt öde. Boken mynnar i frågan om Gud som allsmäktig och/eller god. Svaret blir varken rättvisa, i egentlig mening, inte heller överslätande godhet. Den bär snarare drag av en övertygelse om att allt är i en större hand. Vännernas svar underkänns, Jobs frimodiga möte med Gud beröms, de svåra frågorna kan ställas. Men allt är i en större hand.

Vem avlar daggens droppar?