Och vet om det, och vill vara det...
Jag inbillar mig att samtal kan föras, att man kan lära sig att förstå, att goda argument vinner. Förstår mer och mer varför Jesus teg när det brände till, eller satte sig ned och ritade i sanden. För vad kan man säga?
Å ena sidan de som läser ordet som bokstav och å andra sidan de som säger sig tolerera. Kan de någonsin mötas?
Sanningsläsaren kan ju aldrig se en omprövning av gamla moralregler (eller "sanningar") som annat än förfall. Den toleranta kan ju aldrig acceptera intoleransen.
De möttes på Jesu tid. I min läsning vet jag vem som var hjälten.
Träffade en dag, på resa mellan två länder i Afrika, en ung kvinna. Begåvad, talade många språk, studerad, studerade än. Hon talade om sitt hemland Burundi. Om hur hennes tanke var färgad av konflikten mellan hutuer och tutsier, hur de lärt sig leva tillsammans, upptäckt varandra. En tredje folkgrupp kom i spel, pygméer, inte alls små, bara ett namn. Ungefär som Little John. Hon berättade om ett teaterprojekt, i en bisats slapp det ur henne en viktig upplysning till mig, om pygméerna, "de är också människor" och så fortsätte hon att berätta om arbetet.
De egna perspektiven går så djupt. Hon hörde inte att fördomsfullhet från generationer virvlade till i hennes tal. Men hon ville upplysa (mig?, sig?) att de Andra också var människor (för det var inte så man hade talat om dem under alla år).
Liknande historier finns då spaniarderna kom till sydamerika och stötte på folken där, man tog hem några på prov, i något fall gjorde man det för att argumentera om att också de var människor. Det är tyvärr ingen tillfällighet att det var kyrkans män som behövde upplysas.
Inte ens om det stod i klartext i min bibel att kyrkan ska motarbeta hbt-människor skulle jag tro att det hade med evangelium att göra.
De toleranta sätter alltid gränsen vid intolerans.
Det finns inget annat sätt att möta olikhet. Därifrån går sedan den smala stigen att lära sig leva samman.
2 kommentarer:
Jag tror det är det som är så givande med dina texter. Att du ser det som går, det som en del kallar för att man är naiv. För mig handlar det inte om det, utan en ständig tro på människors förmåga. Det förutsätter att vi förstår att våra förmågor är olika och kan acceptera det. Jag anser att jag kan det i mycket, men i stora delar så är jag en kratta på det. Det är det som gör att det är så givande att "möta" andra som också vill tro på att mötas, även när utgångspunkterna är olika. För är det inte så att ett möte inte behöver innebära att man tycker lika, utan att man ser varandras olikheter som en tillgång.
@PA med stolliga bloggkommentarer inkluderar jag även mina. Men nu får jag även kommentarer på den kommentar jag själv valt att ta bort. SUCK!
/FULICA
Skicka en kommentar