Kalle V (iii)

Kalle V och Jo Sua blev nära vänner. Bildade en pakt. I den skulle de stötta varandra, ge beröm, konstruktiv kritik, bygga personlighet. De beslutade sig för att ta löftena på allvar. Deras resa var ämnad att lämna det gamla bakom sig, och de trodde på idén om ett nytt land. De bortsåg inte från alla svårigheter, men de insåg att detta var enda chansen. Att ta sig ur den grå vanmakten och gå mot ett konstruktivt Nytt. De visste att det var svårt, nästan omöjligt, men nödvändigt.

Den morgonen - då brödbudet kom och ställde två stora backar med bröd utanför deras nattläger - var som en bekräftelse för dem. Varje morgon blev det sedan likadant. De fick vad de behövde för dagen. Dag efter dag. Inte för mycket, inte för litet.

En dag var Mosse försvunnen. Nästa dag också, och flera följande. En oro bredde ut sig i gruppen. Det var då Ar One och andra gjorde katten. De dansade kring den, sa att den var den som fått dem att lämna fångenskapen. Hyllade den, kallade den Gud. Katten glänste i solen, folken sjöng och tillbad. Den där katten väckte viss förhoppning, var något att ta på. Konkret, närvarande.

Jo Sua sa att det var fel. De drog sig undan, Kalle V och han. Folket var så kortsynta. Insåg inte vad som var deras uppgift, deras kallelse. De levde för att roas, underhållas, hållas på gott humör.

Timing. Det var timingen det var fel på. Det gällde att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Var stund har sina symboler. Ar One var farligt ute. Vad skulle Mosse säga när, och om, han kom tillbaka?

tbc