Kalle V (v)

Mosse grunnade efter den dagen. Det var dagen som sträckte sig från himlen till helvetet. Han hade mött Gud, till och med förhandlat med Gud. Ja,ja. Inte direkt negotierat, lyssnat mest, men det slutade med en överenskommelse – ett förbund. Bara någon enda hade gjort det före honom. Noa, efter översvämningen, och mest av allt Abe. Löftets folk hade fått ett namn, och en Gud. Och nu han. Mosse. Det var stort. Från det kom han. Rätt ner i tungträsket. Ar One hade byggt en låtsasgud. Just då. En sådan kontrast.

På ena sidan en Gud som hade betytt skillnad. Som hade lyssnat till folkets gråt. Befriat dem, fört dem ut ur fångenskapen. Mot det en plåtkatt.

Det var som om själva tillvaron balanserade mellan himmel och helvete den där dagen. Mosse hade upplevt båda, så kändes det. Det var så lätt att dras ner i tungträsket. Men han hade också mött Gud. För det var väl det han hade?

Det plågade honom. Att det var så förtvivlat svårt att förmedla just det, liksom få Gud att glänsa nere i tungträsket. Att skapa rätt fokus, att se perspektiven.

Folket var njuggt. De kunde räkna kredit och debet. Fast bara i smått. De såg inte de stora stråken. Räddningen var redan glömd. Nu dansade de kring en plåtkatt.

Det var lockande att göra Gud till en lyckogud. En fixare. Men det var inte det som var Gud. Det var de stora linjerna som var Guds. Människorna petade bara i marginalen. Hur skulle de mötas?

tbc…