Att stå på människornas sida mot ondskan

Predikan i Centrumkyrkan 101003

Vem är den störste i himmelriket? frågar lärjungarna i inledningen till detta kapitel hos Matteus. Det är mot den frågan som barnen kommer in, de blir svar och illustration till frågan.

I annat sammanhang redovisas frågan med Jesu svar om att tjäna. Den yttersta gesten från Jesus är när han tar slavens roll och tvättar sina lärjungars fötter.

Så som Matteus nu tar in frågan handlar det i hög grad om en moralisk Jesus. Matteus skriver sitt evangelium in i judisk miljö. Bergspredikan är placerad i början, som ett slags etisk grund för evangelium, nya betoningar blir tydliga. Här fogas orden samman till ett nytt tal. Det tar sin utgångspunkt i lärjungarnas fråga, men publiken kan mycket väl ha varit flera, inte minst människor från det religiösa etablissemanget, inte minst de ofta kritiserade fariseerna, som möjligen mer var den unga kyrkans motståndare än Jesu samtalspartners.

Förförelse är ett huvudord. Ett konkret ord för ondskan. Det onda blir inte bara en makt i andevärlden, utan tar sig konkreta uttryck i det som människor gör och tänker, här illustrerat av hand och öga.

Detta är viktiga områden, men som vi kanske ofta lämnar eller går förbi. Kanske inte minst för att Jesus, eller Matteus, blir väl drastisk; hugg av dig armen, riv ur ditt öga… Dramatiken tar liksom över den mer finkalibrerade analysen av det onda.
Under mina år som pastor har jag haft stora bekymmer med Mikaelidagen. Den har ansetts varit Barnens Dag, ofta med familjegudstjänster, men texterna som vi nu har hört är minsann inte helt barnvänliga. Ändå kan ingen ta miste på Jesu barnvänlighet, och det i ett samhälle som inte alls har var syn på barnen och saknade helt en Barnkonvention. Barnen sågs, som man kanske också kan sägas om vår egen historiska tradition; som ännu inte färdiga vuxna, de skulle inte få ta plats men fostras till ansvarskännande vuxna. I den situationen blir det säkert uppseendeväckande att Jesus vid flera tillfällen ger barnen en närmast förebildlig roll. ”Bli som barn” säger Jesus. ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”

När Jesus är moralisk hamnar han inte först där vi ofta hamnar, i sexualmoral eller i frågor om lydnad och lögn. Jesus talar snarare om autenticitet – om att vara sanna, äkta. Fariséer som står i gathörnen och ber för att andra ska se dem, de kritiseras av Jesus. Eller de rika som med stora gester ger stora gåvor, då hyllar Jesus änkan med skärven. Jesus har inte så många invändningar mot det som fariséerna lär, men väl av vad de gör. Detta är ett centralt spänningsfält – lärandet och görandet måste harmoniera. Tanken – ögat och handen – handlandet måste hänga ihop.
Matteus talar om trons konsekvens. Vi måste prioritera. Vår tro, vår hållning till livet och våra gärningar är uttryck för vår samlade personlighet. Tro är inte bara ord, tro är liv.

Det är motsatsen till det liv där egoism och själviskhet dominerar. Man kan säga att Jesus sätter in vårt liv i sitt sammanhang. Detta sammanhang tar hos Jesus alltid sin utgångspunkt i Gud. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Och inte bara du och jag, - deras änglar i himlen ser alltid min himmelske faders ansikte.

Det är inte bara människor vi skadar genom våra ord, och våra handlingar. Det är Gud själv. Kanske är det just detta som gör texterna och dagens tema till ett så stort allvar. Det är inte främst bilden av en försonande, kärleksfull och kanske nästan mjäkig Gud. En överslätande godhet, det är också på allvar en kamp mot det onda.

Det tycks vara här som änglarna kommer in. Ytterst tror jag att änglar, liksom jungfru Marias roll hos katoliker och ortodoxt kristna, är uttryck för behovet av att få in en länk, en bro, mellan Gud och människa. När Gud målas i för starka färger av helighet, avlägsenhet, makt, evighet blir kontrasten enorm mot människan – jag fattig syndig människa. Men i grunden tror jag att det är ett feltänk. Guds handlande visar tydligt hur nära Gud vill komma människan. Skapelse, inkarnationen när himlen landar och Gud blir människa, Guds ansikte som vänder sig till oss, försoningens kraft som famnar oss och uppståndelsens som reser oss upp. Det är Gud som kramar sin mänsklighet.

Änglarna, till och med en hierarki, men ärkeänglar, är uttryck för denna gudomliga kram. De har bara Gud för ögonen. De utgör en himmelsk fanclub – de är inför Guds ansikte. Med det är de också förebildliga. De är sinnebilden av den rena människan, som utan tvehågsamhet dansar inför Guds ansikte. Befriade från jordiska trångmål och begränsade synfält, de är heliga genom sin närhet till Gud.

Hos oss har därför ängel blivit ordet för en god människa. ”Du är en ängel” har vi kanske sagt till någon. Kanske visste vi vad vi sa; jag ser Gud genom dig!
Förförelse måste komma – något liknande sa Jesus till Judas, innan han förrådde Jesus. Men ve den genom vilken den kommer…

Vi ska hålla oss för goda för det onda. Men det kräver vår tanke, reflektion och medvetna val. Och det kräver att Gud är ständigt närvarande i vår tanke. Människan vi möter har en ängel som ”alltid ser min himmelske faders ansikte”.

Änglarna står på människornas sida mot ondskan.

Matteus 18:7 - 10
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Upp 12:7-12
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”