predikan i Centrumkyrkan, Långfredag kl 11 oo
DET ÄR FULLBORDAT
Du död var är din seger? Vem tjänade på att Jesus dog? En fiende röjd ur vägen? En rättvisa som hade skipats? En hädare som hade dött? En kritiker som hade tystats? En uppkomlig som hade tömts på innehåll?
Jesus var kanske allt detta. Och mer. I ögonblicket är det dock inte stora ord om försoning, eller världens räddning som var i sikte. Snarare är det den lilla döden och den stora döden som stred som scenen. Jesus ropar, med Davidpsalmen i åtanke: Eli, eli – Min Gud, varför har du övergivit mig? Och Hebreerbrevets författare talar om hur Jesus dog utanför lägret… (Ps 22, Heb 13:13)
Den lilla döden stod i fokus för evangelieförfattarna, först senare kommer Den Stora Döden i fokus. Sorgen, saknaden, det okuvliga snittet i tillvaron kommer först. Tillvaron blir vakanssatt.
Sedan kommer Stora Döden. Redan mitt i livet är den ett faktum. Hur håller vi ihop med Gud – när skiljs våra vägar och vi går Stora Döden till mötes? Det var på den punkten Jesus balanserade. I Getsemane då han sviktar i dödsföraktet. Vad skulle han i Jerusalem att göra? Och på korset då Davidspsalmens ord passar så bra. Har Du övergivit mig?
Den Stora Döden hotar skilja oss från Gud. Den andra döden ändrar bara på formatet.
I den kristna kyrkans tro rör vi oss bland dessa dödar, och blandar nog stundom ihop dem. Vi blir offer för den naturliga biologin – som har som sitt mål att värna livet, den biologiska process som har Livet som alltings mål. Jesus dog inte främst den biologiska döden. Den när kroppen inte or-kar längre. Han ställdes i den ytterkant som riskerar släppa taget om Det Stora Livet, porten som leder in i Den Stora Döden.
Jesus var underkänd. Av Herodes efter födelsen. Nej, någon ny kung fick inte födas i Davids stad. Herodes Davidskomplex var något som ärvdes i palatset. Alla av konungslig rang i Jerusalem jämfördes med David, och ingen fyllde kostymen. Hotet var uppenbart – för Herodes - om Himlen talade om en ny David i Davids egen födelsestad – så var det han som var illa ute.
Jesus var underkänd som gerillaledare. Fler än en fnös när de såg honom på åsnan. Inte hotade det Rom.
Jesus var underkänd som Gud. Inte heller vid den tiden kunde den omöjliga tanken tänkas att Jesus var Gud, eller ens Gudssonen. Helighetsstämpeln gjorde Gud distanserad. Gud skulle hållas på avstånd, armlängds lucka var inte nog.
På korset – under dödsstraffet – är Jesus också underkänd som människa. Han dömdes till döden, hade inte rätt att leva – inte ens värdig att vara människa.
Det var där, i marginalen Jesus kämpade den sista kampen. Allt var satt i fråga.
Så låt oss gå ut till honom, utanför lägret…
Mot makt, mot all mänsklig gemenskap och torftig identifikation, mot själva existensen – korset var det totala utanförskapets symbol. Prästerna, folket och Makten hade talat. Jesus var underkänd. Människornas bedömning var att han var helt utan värde.
När Gud – som vi läser det – talar kärlek in i världen begriper ingen något. För säkerhets skull tar de ut skyddsavståndet. Det är några få som ändå vågar förhålla sig.
Påfallande är det att läsa dessa texter nu under påverkan av kaoset i de arabiska länderna som drabbats av revolutionens våryra. På avstånd får vi hela galleriet av maktens ångestrelation. Tunisiens president hotades av en dadelförsäljare som tände eld på sig. Och avgick inom några veckor. Vi kan nu bara ana hur makten kramar resterna av sitt inflytande och försöker finna vägen tillbaka till köttgrytorna, men också ser dem som verkligen tror på djupdimensionerna av demokratins folkliga och föränderliga sköra men sköna kraft.
I Egypten blev motståndet hårdare. Där var det militärens balansakt som räddade freden – hur baktanken är och vad slutpunkten blir vet vi inte ännu. Båda presidenterna flydde undan, och kroppen har i båda fallen revolterat med infarkt.
På arabiska halvön har ännu så länge vapnen talat. Blodet kan bli himmelska fridens blodiga torg, inte mer.
I Libyen råder inbördeskrig. Allt hade redan varit över om inte omvärlden satte till sin arsenal mot gamle vännen och oljekungen Ghadaffi. Utgången är oviss. I Syrien talar makten med kluvna tungor, upphör med decenniegamla krigslagar med utegångsförbud och polisiärt övervåld, men förbjuder demonstrationer. Varje demonstration leder till dödande skott, som leder till en begravning, som blir en ny demonstration…
Ännu har vi inte sett hur detta kommer att spilla över till Palestina. Och i afrikanska länder följer makthavarna utvecklingen i nordafrika.
Makten balanserar på slak lina, folkets vrede kokar över.
Dramatiken hos prästerna och Rådet är intressant. ”Det är bättre att en man dör…” säger översteprästen. Bättre för vad? För den romerska freden – det ockuperade folket – för prästerna? Det finns alltid någon som värnar freden, som tillåter alla värden att betrampas. Prästerna hade en allvarlig anklagelse – Jesus levde med anspråk på att vara Gud. Detta kunde inte tolereras – Gud på så nära håll var inte att tänka på… Och de begår en ren quislinghandling. Överlämnar Jesus till ockupationsmakten – men inte med den religiösa anklagelsen om att vara Gud, men med anklagelsen att kalla sig kung. Nesligt var det, och principlöst, fegt.
Dramat i Pilatus hus är som i de arabiska kungahusen idag. Pilatus velar som en Mubarak. Förhör och finner ingen anledning till anklagelse eller dom, söker ett halmstrå och över allt vilar hustruns känsligare sinne. ”Det är något speciellt med den mannen…” Pilatus som balanskonstnär. Storpolitiken – där ingen enda människa tilläts stå ivägen för den totalitära makten – och det personliga tilltalet som hotade bryta igenom alla inre pansar. Jesus döms som uppviglare, med klen bevisning. Pilatus blir av med en utmanare, prästerna med en splittrare.
Jesus är underkänd som Gud, och tillåts inte vara människa – det är dödsdomens innersta kärna – från det mänskliga maktperspektivet.
Från det gudomliga perspektivet rör vi oss med helt andra insatser.
• Offret – oftare mer fokuserat på ”betalningssystemet” än på relationen.
• Det ställföreträdande lidandet – Gud tog allt på sig, kärlekens allra yppersta gåva. Det fanns egentligen ingen anledning. Anledningen var bara kärlek.
• Det var utanför stadsporten han led – det är etablissemangets totala bankrutt. Gud syns i marginalen.
• Försoningens dimensioner – kyrkan har förlorat sig i försoningsteorier, försoningsläror och försoningsstrider. Ytterst kan den frågan koncentreras till – behövde Gud blod?
Den individualiserade kristentron är på en gång en tillgång och en begränsning. Det var för mig han dog. Det var våra synder han bar. Det är en som har dött i stället för mig. Vi är därmed indragna i dramat. Gud gick hela vägen.
Men Jesus på korset är ingen privat räddningsbåt. Korset är nerkört i jordens inre för att berätta om kärlekens väg. Korset utmanar relationer – försoning är vägen att vandra efter alla dikeskörningar. Det gäller våra relationer, och den Stora Relationen med Livet och med Gud. Omvändelsen innebär alltid att vi vänder oss från oss själva till andra.
När profeten Natan går tillrätta med sin kung mynnar illustrationen med den girige mannen som stal den fattiga grannens enda ägodel i orden: ”Du är den mannen!”
Du är den mannen – eller kvinnan – som har ansvaret. Och den kristna tron samlar den mänskliga erfarenheten – du kan inte bära det själv. Korset inbjuder inte till flykt, eller undanflykter. Korset är det enda ansvar som utmanar korrumperad makt eller självupptagenhet – ske inte min vilja…
Kärleken utmanar ytterst denna inre, och yttre, mänskliga maktstrid. Ske inte min vilja…
Med korset får vi ett kärlekens siktmärke. Gud är inte till för sig själv, liksom inte vi är till för oss själva.
Lärdom 6. I korsvimlet samlas världens erfarenheter av lidande, sorg, ensamhet och död. Jesus är där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar