så här på påskafton. Mitt mellan kärlekens dödsdrama och hoppets förnyelseutmaning. Att det är kärleken som är saken. Och den är lurig. Den lever inte obesvarad. Men söker inte sitt (eget). Den är gemensam men har en tydlig avsändare. Kan inte konsumeras men måste brukas.
Tror att det är här som tillvaron balanserar. Våra konsumtionssjälar har korrumperat vårt sinne. Men kärleken köps eller tas inte. Den ges. Den kräver inte anpassning men skapar förvandling.
På ena sidan kärlekens kikarsikte: Korset. På andra sidan kulhålet: den tomma Graven.
Den som gått genom båda är Kärleken.
3 kommentarer:
...fast visst kan kärleken leva obesvarad. Gud älskar alla människor - dem som svarar och dem som inte svarar, med kärlek...
Fast lever inte obesvarad - som jag skrev. Det tror jag är en sanning. Kravfullt? Nej. Snarare längtande.
Jag tror du har rätt, P-A. Bibeln säger på ett ställe att Gud är kärlek och klassiskt sätt beskrivs Gud som Fader som älskar Sonen med en kärlek så förunderlig att den är en person, Anden. Gud är kärlek för han är den som älskar, den älskade och själva kärleken. Gud hade inte varit kärlek om han hade varit bara Fadern eller bara Sonen eller bara Anden.
Alltså, kärlek kan bara leva om den är/finns i ett community...därav t.ex. så älskar Gud alla människor oavsett om dom vill älska honom eller inte eftersom han ju är kärleken själv och inte gisslan till vår kärlek i retur. Då lever kärleken obesvarad fast då bara inom Gud. Jag tror att vår "uppgift" eller inbjudan är att få bli en del (ta del) av den kärleken och inte först och främst att bli "förälskade" i Gud eller besvara hans kärlek till oss...dock är jag säker på att Jesus inbjudan/kärleksförklaring kräver ett svar av oss likaväl som en förlovning kräver ett "ja".
Skicka en kommentar