Predikan i Centrumkyrkan idag.
Helgonen
Människor har sina goda sidor, och en del dåliga. Verkar som om det gäller de helgon jag känner, också. Ett sovande barn är helgonlikt, fastän det kan ha stormat rejält omkring det timmarna tidigare. Döden är annars normalt en förutsättning för helgonskap. Martyrdöden har varit den säkra vägen till helgonskap. Om inte det skett gäller att man kan påvisa mirakel. Det är först i döden som de goda sidorna inte hinns upp av de mindre goda.
Undrar varför vi behöver dem, helgonen? Är det bara en minnesförklaring, eller finns där något annat? En process mot helgonstatus är ju numera rätt reglerad. Fyra steg för helgon:
• Guds tjänare
• Vördnadsvärd
• Saligförklaring
• Kanonisering, sedan 1170 bara av påven
(I Ortodoxa kyrkan kan det ske mera lokalt)
Svenska helgon: Elin av Skövde 1164 och heliga Birgitta 1391.
Jag tror att det här med helgon är lite feltänkt. Att minnas någon är inte fel, helgon är på sätt och vis en staty, personen blir fastnaglad i marken och kan ses och berättas om för generationer som kommer. Men risken är att fokus hamnar fel.
Människan blir liksom inte fri från frågan om den goda gärningen. Det var ju Jesu centrala konflikt med fariséerna i Bibeln. En lagrättfärdighet ansågs av dem bana väg för GUDs stora dag – dagen då GUD blir allt i alla. Genom Paulus har vi förstått att hans erfarenhet sa honom att lagen inte räcker fram, för människan klarar inte sin del. Det är där han ser GUDs rättfärdighet genom Jesus som dött på korset och uppstått ur graven. Kort sammanfattat kan man beskriva tron i det Nya testamentet så här: Goda gärningar leder inte fram till GUD, men ur tron på GUD kan goda gärningar blomma.
Hos Paulus är Abraham en nyckelperson – Abraham trodde på (litade på) GUDs löfte, tog emot det i tro, och det räknades honom som rättfärdighet. Man kan säga att det var dåliga odds för Abraham att bli många folks stamfar – barnlös som han var i det skedet. Men han tog emot löftet i tro.
Problemet med helgonen är att de tenderar att dra vår blick till den goda gärningen, och helgonens liv och mirakel. Men borde först dra vår blick till GUD. Om detta var egentligen fariséer och Jesus överens. Goda gärningar pekade mot GUD, Jesus säger: Så att människor ser era goda gärningar och prisar GUD.
Abraham blev rättfärdig av tro, inte goda gärningar, menar alltså Paulus.
Helgon balanserar på en skarp egg. På ena sidan goda gärningar som kvalificerar till gemenskap med GUD, på andra sidan tron på GUD som föder goda gärningar. Det är inte lätt att se skillnaden.
Mose går upp från Moabs hedar och blickar in i landet som han nu under fyrtio år varit på väg till med sitt folk, en gång slavar i Egypten, nu ett fritt folk som skulle få ett land. Han fick inte komma in, hade brustit i tilliten till GUD. Men han var inte ensam om det. Generationer av slavar hade bytts ut till ökenfödda generationer som skulle bli ett folk. Bara Kaleb och Josua var både utvandrare och invandrare. Bilden är de tolv stammarna som i tro blir ett fritt folk. GUD hade varit med dem – som en eldstod om natten och en molnstod om dagen. Och de hade försörjts av vaktlar och manna. Därute i öknen hade de signerat förbundet med GUD, Lagen hade blivit given och folket hade sagt: Allt vad Herren har sagt vill vi göra…
Det är kring denna löftesrelation som resten av Bibeln roterar. Lagen – Lydnad – Landet. Mot den sätter sedan Paulus, efter sitt möte med Jesus på Damaskusvägen, Löftet – Tro – Rättfärdighet.
Vi kommer att ägna oss åt detta nästa söndag då vi talar vidare om Paulus, då med Galaterbrevet som vår källa.
Men jag vill redan nu peka på dessa två skilda paradigm. De är inte främst motsatser, men lägger betoningen så olika att det är som två olika språk. Och vi ställer till det för oss när vi blandar språken, om vi inte vet vad vi gör.
Helgonen är ett sådant språkligt uttrycksmedel. De riskerar att mer peka på den goda gärningen på väg mot rättfärdighet än att peka på tron på GUD som föder gärningar.
Denna ”helgonens balansgång” kan uppfattas som hårklyveri. En god gärning är väl en god gärning. Absolut. Men gärningsläran som idé, tanken på goda gärningar som en valuta för vilken vi samlar poäng och köper oss en tillhörighet, är i grunden så problematisk.
Helgon är människor som i sina liv visar att GUD lever, sa Nathan Söderblom. Det är samma fokus som jag försöker beskriva, det som gör mig lite kluven till helgonen.
Helgonen är som vägvisare, och deras liv pekar på GUD. Inte främst som vittnesbörd om att GUD finns, men på den levande GUD som Paulus kunde formulera i orden som kommer tillbaka vid nattvardsbordet: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till.
Den kristna tro hanterar inte i första hand frågan om GUD finns, men hur livet i GUD ser ut.
Löftet – är själva förankringen hos GUD själv, Tron – ligger hos oss samtidigt som den är en gåva av GUD, jag har identifierat sex olika dialekter i språket om tron (mer om det en annan predikan), och Rättfärdigheten – som är vår när GUD ser på oss genom det kärlekens kikarsikte som är Kristi kors.
Helgonen är inte främst bevis på gärningar att minnas, men vägvisare som pekar ut vägen till GUD. Detta är inte en sluten krets av fromhet, den är fast förankrad i livet. Liksom GUD står mitt i livet – i skapelsens ständigt kraftfulla energi – står vi i detta liv, tillsammans med helgonen, och vrider och vänder på kärleken – den energi som gör att vi är redo att möta andra människor och se dem alla som burna av GUDs kärlek. Vi ser på världen genom GUDs kikarsikte, som är korset.
Alla helgons dag är vår dag. Inte för att vi är helgon. Men för att GUD helgar oss. Vägen till GUD är inte en kvalificeringsrunda som vi stensätter med goda gärningar. Men med tro på den kärlek som famnar världen. Och det är klart att det mötet med levande GUD föder goda gärningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar