Bibelns dag på söndag.

Och min predikan i Paulusserien Nu om Breven till Korinth

Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Så inleds det första brevet till Korinth. Paulus skriver tillsammans med Sosthenos som hade varit synagogföreståndare i Achaia, utanför Korinth. Det var Paulus som var anklagad – igen. Han hade innan han kom dit nyss tvingats fly från Thessalonike och Beroia. Sedan hade Paulus hållit sitt tal i Aten. Det var en luttrad Paulus som då mötte människorna i Korinth, som blev en livaktig kristen församling. Men det var Sosthenos som drabbades av tumultet då, som synagogföreståndare, nu som medarbetare till Paulus. Den unga kyrkan levde nära sina vänner judarna. Detta skedde under den andra missionsresan.

Nu träffar vi honom några år senare, under tredje missionsresan. Han skriver första brevet (1 Kor) från Efesos (nuvarande Turkiet) och det andra (2 Kor) då han senare är tillbaka i Makedonien, där Thessalonike ligger. Det finns en del som talar för att det kan ha funnits ytterligare ett brev mellan 1 och 2, som vi känner dem. Tidigare hade han skrivit det arga Galaterbrevet, hans mest galanta och pregnanta, och senare, från just Korinth, skriver han det viktiga och avgörande Romarbrevet.

Det verkar som om det gick livligt till i Korinth. Folk var inte sams, de slarvade med ordningen, ingick i olika fraktioner, såg inte till att de fattiga kände sig fullt ut delaktiga vid nattvardsmåltiderna, och de karismatiska gåvorna användes demonstrativt.

Paulus skriver:

När jag kom till er, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er var den korsfäste Kristus. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.

Det är också i dessa brev som vi har orden vi använder varje gång vi dukar nattvardens bord. Och här finns den strålande poetiska texten om kärleken. I samband med begravning citerar vi gärna ur Korinthierbreven för att tala om uppståndelsen och hoppet.

Paulus har också den utförliga undervisningen om Anden och Andens gåvor, och Paulus knyter dem nära till den fungerande församlingen som Kristi kropp – där vi är varandras lemmar, varandra och världen till tjänst.
Jag väljer att lägga tonvikten i den här predikan vid Paulus underbara och poetiska text om kärlek. (1 Kor 13)

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Jag tror att detta inte bara är en vacker text, det är också en viktigare text än vad vi först ser.

Det är den gamle farisén som talar. Av GUDs två mest kännetecknade karakteristika: Rättfärdighet och kärlek, var det utan tvekan Rättfärdigheten som var den mest framträdande. Man såg på GUD genom Torah – lagen. Man kunde hoppas på GUDs förlåtelse och kärlek, men det var Rättfärdigheten som ständigt tog sig till centrum.

Vägen man kände var laggärningar, det var en pliktpåfallande stig.

När nu Paulus faller ut i kärlekens lov ser det ut som om han kontrasterar talet om kärlek mot fromhet eller perfektion eller demonstrativa handlingar – att han talar rätt in i en kaotisk miljö av fromleri, men jag tror att meningen är djupare. Paulus har sett hur GUD vänt på steken, det är inte Rättfärdigheten som människorna ska, eller kan, sträva efter, den ges fullt och komplett av Jesus på korset. Nu handlar hela Paulus arbete i GUDs mission på att göra rätt prioriteringar. Det förvandlande mötet på Damaskusvägen, 20 år tidigare, driver Paulus i den nya tonens riktning – kärleken.

På det sättet kan vi läsa kärnorden som bilden av den mogna kristna människans utmaning. Den har sin rot hos GUD – sådan känner nu Paulus GUD, genom Jesus Messias – och den kan bit för bit bli normerande för människan som lever i tro. Paulus har flyttat hela ansträngningen från vägen fram till GUD, till vandringen från korset tillsammans med Jesus, som var den GUD Paulus älskade, och som älskade Paulus.

Uppbyggnaden av texten liknar förebilden – fariséernas Torah som innehöll 613 bud, 365 negativt formulerade – du skall icke – och 248 positivt formulerade – älska Herren din GUD av hela ditt hjärta. Ett bud om året, ett råd för varje ben i människans kropp – hela lagen hela året för hela människan, som fariséerna sa.

Nu lyfter han fram en kärlekens kortversion som svarar mot hans alldeles nya och nydanande tro.

7 i negativ beskrivning: inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, inte utmanande, inte självisk, brusar inte upp, vill ingen något ont.

7 i positiva ord: tålmodig, god, gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och däremellan en balanserande rad: Kärleken finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. (Rätten – orätten handlar just om Rättfärdigheten och Rättvisan, båda är begrepp för GUD.)

Med denna poetiska text, placerad mellan hans stora undervisning om nattvarden (11), Andens gåvor (12 med fortsättning i 14) och undervisning om Hoppet och uppståndelsen (15), sorterar Paulus tillvarons hemligheter. (Vi måste läsa GUDs ord i sammanhang.) I Galaterbrevet hade han skrivit den lilla geniala raden: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. Och i Romarbrevet som han skulle skriva ägnar han tre kapitel åt att lägga ut denna text om kärleken.

Denna kärlek som på en gång är GUDs, binder oss vid GUD i ömsesidighet och påverkar alla våra relationer.

Texten kan läsas väldigt nära till Jesu ord i bergspredikan, saligprisningarna. Det är Guds Rikes annorlundahet som betonas. Det var det helt nya budskapet som kom med Jesus, han var detta budskap. Dessa ord blickar in i GUDs ansikte, och märker ut stegen för vår vandring.

Jag tror vi kan sluta och börja varje dag i de här orden:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.