Påskdag

I Centrumkyrkan Kållered
Om det var de jordiska makterna som firade triumferna på Långfredagen är det GUD som övertar segerbaneret på Påskdagen. Inte bara den politiska makten fick bita i gräset, också Döden. Du död var är din seger, du död, var är din udd… citerar Paulus. Den Stora Döden är det stora avståndet till GUD. Genom Jesu kors och grav kom GUD så nära människan att allt från dessa hektiska dagar i Jerusalem för alla tider sedan är förändrat.
Varje söndag är sedan dess vår påskdag – uppståndelsen är den kristna trons allra innersta livsnerv. Livet kan från den dagen bara betraktas genom korset och genom öppningen på den tomma graven.
Den gångna veckans alla känslor, alla minnen av svek och förnekelse övergår nu till den spirande känslan av vår i den nära lärjungaskaran. Än fanns det mycket som inte de, och inte vi, förstod. Livet sprängde inte bara dödens gräns, också många andra gränser överskreds. Det nya livet drog in med kraft.
I denna nya ton tog efter hand Jesus Messias, den uppståndne Frälsaren form i den unga kyrkans förkunnelse och liv. Allt eftersom såg man vidden av Jesu liv, ord som förut hade varit snåriga och kanske obegripliga fick nya nyanser och djup. Det var som om den långa utbildningstidens ibland svårdechiffrerade koder nu fick det mönster som gjorde texten tydbar. Man fick ny lust att återvända till Skrifterna och söka de mönster man nu hade att leva i, och förkunna.
Det första man såg var att inte allt var förgäves. Det sträckte sig en lång framtid ur det som alldeles nyss hade kunnat summeras som ett fiasko. Lärjungarna var inmonterade i en större ram än de hade anat. En evighet bredde ut sig framför dem.
Det andra man såg var att förgängelsen var tidens och världens mått, men de levde nu med en ny uppsättning mått. Det är påfallande hur starkt uppståndelsen betonas i den unga kyrkan. Senare tyder Paulus det som att GUDs eviga domslut tagit ett steg rätt in i deras egen tid. Korset och graven blir tecknen på GUDs befrielse, på det nya livet och att Rättfärdigheten hade erbjudits dem som en gåva, given av nåd. Rättfärdighetens gryning hade gått upp över dem alla.
Det tredje man skulle komma att se var räckvidden av denna händelse. Den erbjöd förnyelse för det judiska folket, men nu vidgades GUDs tilltal också till alla människor. Detta är den kristna kyrkans kärnenergi som ännu driver GUDs mission och kyrkan, missionens redskap. Det är räckvidden av GUDs nåd som var missionen, och de lärde sig nu att leva med att utvidga GUDs famntag till världen.
Du och jag är som individer djupt indragna i denna kosmiska kram, ja vi är föremålet för den kärlek som förvandlar världen. Men kramen räcker vida utanför våra ibland snäva kretsar. GUD ser nu på människorna genom sitt kors, och vi är utmanade att kika över axeln på GUD. Godta varandra som Kristus har godtagit er till GUDs ära, skriver Paulus. Den kristna kyrkans folk har fått nya linser, vi ser på världen på ett nytt sätt, vi ser allt genom Kristi kors och den tömda graven. Det rymmer nåd, förlåtelse, kärlek, upprättelse, bekräftelse och ett unikt värde av unicitet – vi är de som GUD vill att vi ska vara.
Ut ur den första påskens morgon städslades ett nytt folk – Gudsfolket – som i ljuset av Nåden levde sina liv till GUDs ära.
Lyckas vi alltid? Nej, mera sällan faktiskt. Men det är inget mindre än detta som är den innersta energin i Gudsfolkets nya liv. Korset och graven är ingen historisk rest för arkeologerna att utreda. Det är det nya liv som sätter allt annat i det nya ljuset. Världen ser ut på ett annat sätt efter Långfredag och Påskdag, men ännu ser vi som i en dunkel spegelbild. Men det finns en ny modell för Livet.
För Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden! Och detta hopp om liv utöver liv gäller oss. Det är Guds rikes annorlundahet som kommer i sikte. Strängt taget finns det ingenting som inte utmanas av just detta.