Bokanmälan i Betlehemskyrkans tidning:

Att läsa Paulus - med entusiasm och bävan

Under några sommardagar på landet läser jag två böcker om Paulus. Den ena heter Längtan efter Riket, den kom 2011. Den andra heter Längtans hus, den kom 2012. Det jag läser är alltså två nya böcker om Paulus. Båda är författade av Pär Axel Sahlberg, präst i Metodistkyrkan och under många år riksdagsman.
text: Carl-Göran Ekberg

Båda böckerna är försedda med en undertitel, som ger bra besked om författarens intention med sitt aktningsvärda arbete. Man kan ju inte gärna hävda att Paulus överallt i sina brev är lättläst eller alltigenom lättbegriplig. Tvärtom! Därför heder åt författaren som ger sig i kast med ett svårt arbete. De båda undertitlarna är Ett försök till omläsning med Paulus som guide respektive Kyrkan lever med PAULUS i tjugohundratalet.

När jag läser Pär Axel Sahlbergs båda böcker kommer i mitt minne några entusiastiska ord av den store predikanten Johannes Chrysostomos, som levde på 300-talet. Hans läromästare framför andra var aposteln Paulus och på ett ställe skriver han – i min lite fria översättning från en engelsk text.

”När jag hör Paulus brev läsas i gudstjänsten fylls jag av glädje. Varje gång jag hör hans stämma skälver jag. Mitt hjärta slår fortare varje gång jag nås av hans röst. Han tycks komma rakt in i vår mitt och tala till oss i just vår kyrka. Det besvärar mig att en del människor knappast känner Paulus alls. Några vet inte ens hur många brev han skrev! Paulus har lärt mig allt och jag önskar att alla noga skulle lyssna till vad aposteln har att säga. Man behöver inte göra något annat än söka för att finna, bulta för att dörren skall öppnas.”

Det är förstås ingen tillfällighet att de här orden av den gamle Johannes Chrysostomos dyker upp när jag läser Pär Axel Sahlbergs båda Paulusböcker. Det är inte främst vad som sägs i citatet om att en del inte alls känner Paulus, som är skälet till det. Paulus är ju idag visserligen varken särskilt läst eller bekant och lite allmänt mest uppfattad som svår, auktoritär, självcentrerad, testuggande, kvinnofientlig. Nej, det är den entusiasm över Paulus som Pär Axel Sahlberg delar med den store Crysostomos, som väcker citatet i mig. Båda Sahlbergs böcker är präglade av denna entusiasm och därtill en stark övertygelse om att Paulus har något mycket viktigt att säga den kristna kyrkan också idag. Alltså med Sahlbergs ena undertitel: Kyrkan lever med PAULUS i tjugohundratalet. Jo, det ska vara stora bokstäver i apostelns namn!

Pär Axel Sahlberg tycks ha arbetat några år med sin omläsning av Paulus – fast de båda böckerna sedan kom snabbt efter varandra. Det började – om jag förstår saken rätt – som en predikoserie i Centrumkyrkan i Kållered. Ur denna predikoserie kom böckerna.

Det började alltså lokalt och konkret i predikanten Sahlbergs predikoförberedelse och predikan i en lokal församling. Detta tycks mig värt att lägga märke till. Böckerna har naturligtvis kommit till vid skrivbordet, men de är resultat av en förberedelse gjord med tanke på en lyssnande och gudstjänstfirande församling och med tanke på en predikans dialog med en lokal församling. Härur kommer då naturligt att Pär Axel Sahlberg här och var och kvickt – också i böckerna – rätt obesvärat kan röra sig mellan då och nu, mellan Paulus egen tid och vår svenska och västerländska nutid. Det är ju predikans uppgift att säga något in i den samtid predikanten delar med församlingen.

”Omläsning”, kallar Sahlberg den läsning av Paulus han presenterar i sina båda böcker. Han skriver: ”En seneftermiddag vandrade Paulus fram till mig. Vi var inte helt obe- kanta för varandra, men han tyckte att det var dags för en djupare bekantskap”. Tonen i böckerna är som förstås av det här citatet långa stycken mycket personlig. Pär Axel Sahlberg har, som han skriver, gjort en ”intensivvandring med Paulus” och förändrats under den vandringen. Alltsammans började med att Sahlberg var lite nyfiken på vad som egentligen var skillnaden mellan Jesus och fariséerna. I alla evangelierna kolliderar ju Jesus och fariséerna kraftigt – måste man säga – med varandra. Forskandet i skillnaden mellan Jesus och fariséerna ledde sedan över till Paulus. Han var ju från ungdomen farisé och vi möter honom första gången i Apostlagärningarna när diakonen Stefanos martyrium skildras.
Sedan blev Paulus kristen. Hur hanterade Paulus detta? Alltså övergången, förändringen. Kan man vara farisé och kristen på en gång? Sahlberg skriver
lite skojigt: ”Längtan efter Riket bär drömmen i sig. Hur kommer människan nära GUD? Är det bara att knacka på? Saul/Paulus vet. Ja, han visste två
gånger. Men rätt olika”.

”Saul/Paulus vet”, skriver Sahlberg. Först vet han som Saul, sedan vet han
som Paulus. Sauls väg är lagens väg, Paulus väg är nådens väg, menar Sahlberg.
Det är ett verkligt skifte aposteln genomlever från det ena till det andra. Ett paradigmskifte, skriver Sahlberg och ställer sedan – efter sin läsning av Paulus
– in i nuet frågan: På vilken sida om korset står vi? ”Med den frågan måste vi nu läsa om alla texter, i GT och NT, och se om de hör hemma i det gamla eller det nya paradigmet (Abraham finns i det nya, Mose och David i det gamla). Vi måste veta på vilken sida om korset vi står.”

I del 2 av boken Längtans hus inbjuder Sahlberg sina läsare att stiga in i ”ett gammalt hus med många rum”. Det gamla huset med många rum är kyrkan, församlingen, den kristna gemenskapen. ”Jag vill ta dig till det huset”, skriver han. Och så bjuder han alla hemlösa och alla sökare att gå med. Upp emot huset, in i hallen, in i hemlighetens rum, in i gymet – träningsrummet, vidare till köket, soprummet och biblioteket. Att likna kyrkan eller församlingen vid ett hus är naturligtvis ingen ny och originell bild, men den är bra. Här öppnas för samtal och upptäckter. Ingen vet allt och ingen har sett allt i detta hus. Kring somligt ska man tala lågmält eller kanske helst alldeles tiga, som i hemlighetens rum. Där ska man akta sig för att skriva andra på näsan vad man erfarit av Gud. Och vem har läst och förstått alla böckerna i Guds bibliotek? Ingen förstås. I hallen – detta är viktigt – råder en fin anda av rättfärdighet och kärlek. Där får man – lite överraskande, eller hur? – sina fötter tvättade. Huset är ju ett överraskningarnas hus. Gymet: ”Öva dig i Gudsfruktan”. I köket lever en kristusdoft. ”Den goda doften visar oss rätt.” Sopsorteringens rum: Vi bär med oss mycket som det är definitivt befriande att få göra sig av med. Till sist matsalen. ”Bordet dukas. Ingen frågar varifrån man kommit. Där finns plats för alla.” Det är nattvard, det är den himmelska måltiden. ”Jesus sitter till bords med oss.”

Till sist den andra bokens allra sista mening: ”Vi går tillsammans med alla de människor som vill dela vandringen tillsammans med oss, och vi tar rygg på Jesus”.