Nu är det Omar Mustafa och sossarna. Expressen driver kampanj. Häromåret gällde samma sak en moderat riksdagsman. Det finns fler mediala berättelser. Ska erkänna att jag inte känner någon av dem som nu debatteras. Men väl många andra muslimer i vårt land och i Norge, Danmark, USA, Kanada och i Sydafrika.
Märk väl att tidningen nu behöver gå x år tillbaka för att finna material, och ofta använder guilt by association-argument. En inbjuden gästs åsikter ska försvaras till dess yttersta extrem. Jag hade en liknande pärs när vi inbjöd en Hamasminister 2006. Han, och jag, skulle försvara allt vad Hamas gör, gjort och påstods skulle komma att göra.
Få andra än muslimer ska tvingas försvara vad alla andra muslimer tycker, troligen tror, menar och kommer att mena. Det är den ena konflikten. Den andra handlar om att nu möts två slags fundamentalism. Den kollektiva, historiska och konservativa i Islam (liksom i många religioner ö.h.t.) och den moderna individualiteten. Fundamentalister förstår aldrig varandra.
Låt mig beskriva detta. Här har vi nu några företrädare från en stor global religion som engagerar sig i sin egen miljö. Denna positionering tarvar en hel del försiktighet. Successivt kan fokus flyttas. De blir sedan så involverade att de ser behovet att flytta diskussionen också till de miljöer som fungerar i det nya hemlandet: Politiken. Efter långt och träigt arbete får några få chansen till ett mera framträdande uppdrag. Då ska de tala modernitetens religion rätt in i sina gamla sammanhang! Tror någon att det funkar?
Våra älsklingsmuslimer är de som gjort upp med sitt sammanhangs konservatism och talar modernt och individuellt. Och helt förlorat örat hos sina trossyskon.
Med detta sagt är det helt klart att alla frågor måste få diskuteras. Men vi måste då begripa att samtalet förs mellan två extremister - kollektivets och individualitetens. Vår religion är att varje individ bestämmer sin livsväg. Jag omsluter den idén och förfäktar den. Men jag är inte så naiv att jag tror att den löser alla problem. Jag tror att vår tid saknar en kollektiv hemvist - ett vi. Men denna modernitetens extremism är i grunden helt tondöv för kollektiva värden. Och lika illa är det åt andra hållet.
Ska då kvinnor och hbtq-personer få förtryckas i religionens namn? Nej. Men tyvärr är nog lösningen för dessa individer att ta ut avståndet till sin konservativa miljö. Därmed sätter de den under press. Ingen rörelse har råd med massavhopp. Innebär det att alla som bärs av en radikalitet bör hoppa av? Nej. Men det är bara de starka och de hyggligt etablerade som har råd att driva kampen. Jag värnar både hbtq, kvinnor och de religiösas rätt. I ett samhälle krävs sedan kompromisser och förändring.
Nå. Hur ska då Omar Mustafa och andra agera? Säga det vi vill höra (och troligen kapa banden till de konservativa och de egna rötterna) eller tålmodigt arbeta för att närma moderniteten (eller individualiteten) de mer kollektiva rötterna? Jag tror att många ser den här komplexiteten. Andra vill inte se den. Och det beror närmast på deras egen extremism.
Omar ska få frågorna, men inte avtvingas de svar som gör att han ska bära ansvar för allt och alla. Detta handlar om respekt.
PA Sahlberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar