Omar igen. Och igen.

Religiöst tondöva partier

Överväger att lämna partiet, jag också. Som nu Omar-Mustafa-frågan behandlats bör nog alla som har en GUD vid sidan av socialdemokraterna överväga sitt stöd - inte bara till sossarna.

Denna religiösa tondövhet är ingen nyhet för t.ex. socialdemokraterna. Inom Broderskapsrörelsen har vi erfarenheter av den sedan 1920-talet. Men vi har kämpat på. Och nått viss framgång. Dialog har skapats. Visst har det tagit tid. Politik är ju att vilja.

Jag medger gärna att detta berör en hel del svåra frågor. Men den bristande känslan för att det finns också andra värderingar än de individualistiska bekymrar mig. Givetvis önskar också jag att de starka jämlika perspektiven växer till sig: Att människor ska kunna träffa sina ena val. Att det ska bli självklart att kvinnor och män spelar på samma arena. Att hbtq-personer ska ses med samma värde som andra. Att antisemitism och andra anti-hållningar liksom islamofobi och homofobi kan utraderas.

Men detta skapas inte över en natt.
Att då möta radikaliserande krafter från de konservativa miljöerna inom t.ex Islam, som partiet nu gjort, påhejade av Expressen och SVT, är djupt bekymmersamt. Allmänna islamofober gör gemensam sak med Israelkramare och religionsförnekare.
Jag har i ett tidigare inlägg visat på komplexiteten. Men jag tror att dessa individualitetens fundamentalister skapar problem för ett mångfaldigt och samverkande samhälle.

Socialdemokrater borde veta vad kollektiva solidariteter betyder och att förändringsarbete tar tid. Men att detta arbete kräver goda och modiga röster inifrån.

Nu har Stefan Löfven och Veronica Palm, påhejade av en illa påläst Mona Sahlin och en som vanligt rabiat Carina Hägg gått för långt. Expressen har er i greppet. Och ni blev alla lättfångade byten.

Jag måste nog upprepa mig: Vår älsklingsmuslim är en modern och frimodig människa som tar avstånd från centrala delar av en konservativ tro, som därmed mist alla öron inne i sina egna organisationer.

Ett modernt parti tar debatten med klokskap, talande och lyssnande. En Omar Mustafa med mun och öron både inom partiet och i sina muslimska miljöer hade varit en verklig tillgång. Jag tror att det är så förändring går till.

Adjö socialdemokratin. (Det betyder ju Åt Gud, så det kanske hen inte ska säga i partikyrkan!?)


Se vidare min förra post.