måndag 15 april 2013

Om Omar III

Tidens Stora Myt:

Omar Mustafa-debaclet i media och socialdemokrati illustrerar vår tids mest förljugna, falska och farligaste tes: Ingen representerar mig!

Vi vill verkligen tro på det. Bara jag är jag. Det är en ohyggligt vacker tanke. Men är den inte farlig? Och samtidigt historielös?

Sydafrikanerna vet att den mänskliga urmodellen inte är individualitetens långtgående religion, men Ubuntu. Jag tror att detta är den "sak" som frågan nu gäller. Vi sitter på toppen av ett berg av trossatser där vi nog fostrats att tro på vår egen unicitet och vår alienation: Ingen annan är som jag. Jag är ingen annan.

Ubuntu bejakar sanningen att vi bara blir vårt jag i samspel med andra. Vårt jag räcker liksom in i andra människor, och de in i mig. Vi blir till i gemenskap, mitt jag är en bild av ditt jag.

Den individualitetens religion, som vi svenskar nog mer än nästan alla andra folk omsluter sedan bröstmjölken, visar sin styrka och sin svaghet. Omar Mustafa visar oss detta. Han lever nog en del av sin personlighet i sammanhang där kollektivet, familjen, släkten, tron... ännu spelar en stor roll. Jag skulle tro att han i grunden bejakar den. Vilket inte hindrar att han ser på den med många kritiska ögon. Den andra delen av personligheten lever i vår tids extrema individualitet. Varje människa fattar sina egna beslut. Ofta i stunden, oberoende av vilka kunskaper och erfarenheter som mänskligheten samlat tidigare. Han vill, som jag, försöka samse dessa båda paradigm. Han, som jag, tror att de går att förena, att mötet dessa extremer emellan är möjlig, men vet att det säkert inte är enkelt. Han vet nog också att båda behöver utmanas. Och det gör det hela både vanskligt och farligt.

Egentligen är detta det moderna projektets kärna. Vi solidariserar oss med det förflutna men förändrar det. Testuggarna på båda sidor gör projektet farligt. De traditionella fundamentalisterna är i extremfallet redo att döda: Därmed utplånas skammen av att någon individ bryter med tusenåriga (tror hen) traditioner. De individualistiska fundamentalisternas strategi är annorlunda: De väljer att blunda för sin extremism och blundar för mångtusenåriga, närmast biologiskt nedärvda kollektiva gener. Och tror att vi bara kan representera oss själva.

Ytterst kommer detta ur den långtgående sekularisering som blir mer och mer tydlig i vårt land i vår tid. Den har många goda sidor. Den gamla enhetskulturen behövde verkligen utmanas. Men, som alltid, riskerar barnet åka ut med badvattnet.

Omars impregnerade religiösa och kulturella hemvist möter en värld där alla (många?) kollektiva och värdebärande bilder har förstörts. Jag tror att båda dessa världar har en hel del att lära varandra. Båda bör kritiskt granskas. Och de bör mötas.

Nu kan det kanske hävdas att detta inte ska ske i ett politiskt parti. Jag tror nog att det är där det måste göras. Kanske är det detta striden ytterst handlar om. Därför hade vi behövt en Omar Mustafa i en modern socialdemokrati. Han skulle inte vara där för att representera en speciell grupp muslimer. Mustafa skulle väljas för att han engagerat sig politiskt och att hans erfarenheter var viktiga för att förstå vår tid och vårt land.

Synd att vi inte orkar se det.



Inga kommentarer: