Kråkan, göken, strandskatan, hägern och jag. Vi tycker om att relatera oss till havsfågeln, de multikompetenta. De som flyger som änglar, simmar i stormigt hav som en flygande holländare, en del dyker som Knape, simmar som Phelps och fiskar som han med armar som inte räcker till.
Vi vill liksom bara vara där med dem. Frottera oss med eliten, synas tillsammans med dem. Gökens hoande gör att ingen kan ta miste på vem som hörs mest. De små strandskatorna som härjar kring sina bon som ingen annan. Eller fisktärnan som enkelt stänger till stora silltruten om han tänkt dominera en vik. Kråkan och jag är nog mest aparta. Som katter bland hermeliner.
Ingen dyker lika elegant som tärnan. Ingen simmar som skarven. Ingen fyller luftrummet som en plog av änder. Ingen verkar så överlägsen som svanen. Särskilt när den visar rumpan i ren exklusiv elitism.
Så står vi där och tittar på multigenierna. Vi, Hägern med sin eleganta, adelslika flykt men med ett tonårssprucket självljud. Eller den smarta göken som låter andra fåglar sköta sina ungar och själv hoa hela dagen. Med ett självupptaget ljud som ekar sig själv. Och kråkan. Udda som jag.
Ute i viken simmar ejderdagiset, med bara kvinnlig personal. De snygga ejderhannarna drar fram i klasar långt ut i havsbandet som ett tonårsgäng i förorten. På stränderna marscherar grågässen i strikt familjeintern ordning. Ljudet illustrerar sammanhållning och bygger på interaktiv respons.
Vi får åse dem. Dela dagens ljud. Vi är nära de geniala. Vi är nästan som de.
En silltrut landade just vid min relingskant. En tiggare i genialiteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar