Orden träffade dem i hjärtat

står det i Apostlagärningarna i berättelsen om den första Pingsten.


Hur skulle det starta? Det de väntade på. Som de väntat. 50 dagar sedan påsk. 10 dagar sedan himmelsfärden.

Visst hade vi gärna varit på plats, mött Jesus, vandrat med. Men är det några dagar jag skulle ha velat dela med Petrus och de andra, så är det just dagarna mellan himmelsfärden och pingst. 10 dagar av fullständig koncentration. Dagar fyllda av bön. Och samtal. 3 års vandringar skulle nu summeras. Vad hade Jesus sagt? Vad var meningen? Maken till teologiskt seminarium! Inget rum hade varit så sprängfyllt av teologi. Inte innan, och inte senare. Allt koncentrerades kring det angelägna samtalet: Vad vill GUD med oss? Vad sa Jesus? Vad kan vi bidra med? Har jag något att komma med? Vågar jag? Har jag förstått?

De hade svarat ja på kallelsen: Följ mig. Men nu. Hur skulle detta följande tydas? Det var ett vägskäl. Följandets praktiska och på många sätt enkla vandring var nu över. Vad kommer nu?

Lukas beskrivning i Apostlagärningarna säger bland annat:
Förvirring
Förvåning
Har de druckit sig fulla?
Alla människorna bävade

Detta är scenen: Folket var förvirrade och bävande. Och på scenen 12 män som plötsligt hade huvudrollen.

Pingstdagen som examensdag
Kontrasten mellan de stöddiga lärjungarna då Jesus guidade dem. Förnekelsen och gömställena efter påsk. Förvirrade frågor inför himmelsfärden. Dessa män var de som skulle bära evangelium till världen. Det var verkligen bristernas gemenskap.

Inre förberedelser:
Vi blir inte medvetna om lyckan förrän den just passerat. Jesu val av lärjungar är intressant. Som evangelisterna berättar om då de blev kallade verkar det inte som om Jesus visste särskilt mycket om dem - men de unga männen som fiskade skulle bli människofiskare. Inte vet vi heller om de unga männen kände till Jesus. Jag menar att själva situationen inte var särskilt unik. Det fanns mycket som pockade på uppmärksamhet. Gerilla i bergen. Rabbiner som vandrade runt med de fotriktiga folkuniversiteten. Profeter som kallade lärjungar. Men lärjungarna valde Jesus. Och Jesus valde sina lärjungar, de tolv och dussintals andra.

Det var vandringen som gav livet innehåll. Jag tror att det är viktigt att vi ser att det stora budskapet - den stora meningen - genom Jesus är den stora samlade berättelsen: Hur han föddes - GUD som blir människa. Rörelsen genom det bibliska Palestina, under och tecken, tal och liknelser, möten med människor, de dramatiska möten i den judiska familjen, med barn och gamla, med grannfolken, med vänner och fiender. Och därtill en död som skakade alla, en uppståndelse som väckte ett obändigt hopp och himmelsfärden som satte punkt. I dagens evangelietext är det så påtagligt att inte ens Jesus håller isär gudomens tre uttryck: Fader, Son och Ande. Likadant är det hos Paulus. GUD är en, samtidigt möblerar GUD den rikedom som spänner över Skapelse, Frälsning och Livet i GUD.

Allt detta, en del självupplevt, bar nu lärjungarna till det stora teologiska seminariet. Med huvud tätt ihop återberättade de tro, precis som temat för equmeniakyrkans nyss avslutade kyrkokonferens: Berätta tro.

Men. Allt detta hade ändå inte varit tillräckligt. Och det är nog pingstens stora budskap. Metaforen blir dramatisk: Ett dån. Tungor som av eld. Frågan är naturligtvis: Hur låter det när GUD kommer. Som en susning. Som ett dån. Som vinden som prasslar i löven, eller en stark närvaro. Eld. Vatten. Ljus. Ingen av metaforerna är tillräckligt beskrivande. Tydligast talade kanske GUD med barnskriket i krubban. Eller i tystnaden över Golgata.

Anden
Som Jesus presenterar Anden är det med den tydliga bilden av att han är närvarande. Att den eviga rösten från himlen fortsätter att höras. Det är ljudet av Skapelsens Bliv till, som ännu hörs. Det är i grunden samma bilder om Paulus ger. Anden som ropar och suckar då vi inte själva kan be, samtidigt som gåvan som sticker ut: profetians gåva, tungotalets gåva. Paulus ger oss också den utmanande listan av Andens frukter.

Jag tror vi krånglar till det. Paulus mest grundläggande uttalande om GUD kommer från hans tal i Aten: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till. GUD som livskraften i varochen av oss. Som visar tätheten mellan GUD och dig. Förenade som liv och kärlek, hopp och tro, mening och riktning.

Anden är inte ett särskilt rum, för särskilt inbjudna. Det är vårt inre rum där GUD stämmer möte med oss. Det är i GUDs goda Ande vi lär oss leva i Kristus. Kanske är därför tillnamnet Hjälparen Andens viktigaste namn. At our service, för att vi ska leva i GUDs service. Vi ska inte bara berätta tro. Vi lever också tro.

andan

Det som till slut utmärker pingsten är den anda den skapar: Gemenskapen, brödsbrytelsen, bönerna och undervisningen - är Lukas summering i Apg 2:42.

Där fanns något som dels samlade dem, som Jesus tidigare hade samlat dem, och dels det som gjorde att de nu drevs upp från trygga hörnet, eller skrämselns rum, och gick GUDs vägar. Dels blev Uppdraget inte bara begripligt för dem själva, deras ord skar genom alla språkliga barriärer. De är och blir en miljö av Understanding.

Pingsten är därför den punkt i Nya testamentet som så tydligt utmanar oss i vår tid. I vårt arbete för förståelsen av uppdraget i Centrumkyrkans arbete genom Paulus och postkristendomen. Genom arbetet i Missionskyrkan genom scouter öppenhet för andakt och liv genom Svenska kyrkans arbete genom kyrkis och konfirmandarbete - och mycket annat.

Pingstens och sommarens tre temasånger:
Herre samla oss nu alla.
Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag.
GUD är större än vårt hjärta.

Eller uttryckt med den paulinska elegansen, mästaren på djupsinniga one-liners: Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Rom 15:7