Ett djupt tragiskt öde

De träder nu fram. Offren för en pastorskollega som jag en gång kände väl, och arbetade tillsammans med. Berättelser från årtionde efter årtionde bryter nu igenom. Inga ansvariga sägs ha sett, eller förstått eller hört. Jag var ung, han erfaren. Jag såg inget. Hörde inget. Förstod inte.

Pastorn var en liten, intensiv man. Driftig byggde han med andra upp en lägergård mitt i de tusen sjöarnas land. Han var bland annat pastor på en ort där kyrkan också hade byggt upp ett barnhem, sedan långt före pastorn. Det hade till och med namn efter en av de stora företrädarna. Pastorerna i den lilla kyrkan, med ett tio-, femtontal församlingar i den minskande språkliga minoriteten, hade gott rykte. Verksamheten var långt mycket bredare än baserad på den lilla trogna medlemsskaran.

Företrädarna, den lilla kyrkans stora män, hade stjärnstatus. Långt efter pensionering och död talade man om dem. Där fanns modeller att leva upp till och skrämmas av. Hurtig var det stora namnet. Barnhemmet bar hans namn. Och Dubbe, med ryska rötter, var den senaste giganten. Det var dessa giganter en pastor skulle jämföras med.

En sommar var jag sommarpastor. Fick bo på församlingens eget ålderdomshem. Jag var 19. En gammal dam, med silverhårsaura sa en frukost: "Sommarpastorer är farliga!"

Sedan sa hon inget mera. Inte på länge. Jag blev lite oroad. Undrade väl hur jag kunde vara farlig. Till slut fick någon ur henne det. "Jo", klingade den vackra finlandssvenskan, "det blir så lite kollekt. Det sa alltid pastor Hurtig."

Jag målade kanoter, tillsammans med den pastor som nu figurerar på tidningarnas löpsedlar. Själv är han död. Ovanför i skogsgläntan låg barnhemmet. Senare samma sommar skulle just dessa kanoter, och några pojkar från barnhemmet och några andra pojkar, samt ett par ledare, varav jag var en, paddla några dagar genom det vackra finska landskapet.

Pastorn, nu till åren, brukade elda bastun, svetten dröp om honom, själv var han lätt påklädd. Vintertid rullade vi nakna i snöbranten ner mot sjön innan vi återvände in i värmen. Sommartid sprang vi i samma backe ner till den dyiga sjön. Pastorn eldade, lägerdeltagare bastade. I mina ögon var allt odramatiskt. Fullständigt odramatiskt.

Jag vill inte gärna tro det som nu hörs. Anklagelser om tafsande, närgånget tvättande och närmanden. Kontroll som trängde förbi alla rimliga gränser. Ryktet, säger nu media, var att det gick an att spela pingis i kyrkan, men inte tala i enrum med pastorn. "Alla visste", sägs det nu, som oftast, i efterhand.

Själv har jag haft många läger. Min karriär var kortare, men inte alls olik den nu anklagade pastorns. Tusentals pojkar och flickor har passerat i läger och hajker som jag haft ansvar för. Vilka är bilderna? Vad skedde? Vilka avtryck av övergrepp bär unga människor med sig? Kroppsliga, mentala, andliga...

Även om jag vet hur jag agerat, så har mina ögon en gräns. Där finns många dolda rum. Obevakade ögonblick. Många människor engagerade. Många goda viljor.

Minisamhällets läger skapar sin dynamik, troligen på både gott och ont. Jag har sett människor växa, ta ställning, mogna, fatta mod. Men hur är det med allt det jag inte har sett, eller förstått. Jag talar nu inte främst om risken för kroppsliga eller sexuella övergrepp, men också det, men om alla typer av övergrepp, mental kontroll, otillbörlig påverkan... Detta ska alls inte framställas som ett hotfullt inferno. Jag tror verkligen att det finns mängder av rena och vackra berättelser. Men hur är det med de berättelser vi inte har hört?

De sista åren som lägergårdschef grunnade jag mycket över det. Över det osedvanligt stora ansvaret. För egna handlingar, ord, ageranden, liksom för andras. Både bland medhjälparna och i kretsen av deltagare. Denna erfarenhet, och detta ansvar, delas med många i idrottsrörelse, skola, dagis... Hade vi rätt beredskap och organisation för det ansvar vi iklädde oss? Talade vi om ansvar och risker? Problematiserade vi makt och maktlöshet? Svaret är nej. Tyvärr är svaret nej.

Pastorn i Finland är inte, och kan inte, bli dömd. Död och troligen preskriptionstid har passerat. Men biskopen har nu klokt sagt att det inte finns någon preskriptionstid för kyrkans ansvar.

Även om inte, i rättslig mening, alla berättelser är sanna, eller bevisbara, måste nu offrens röster höras. Deras berättelser måste sanninggöras. De händelser som ägt rum kan inte göras ogjorda, men i den egna läkeprocessen måste dessa bilder betraktas. Skulden måste omplaceras. Miljön måste ta sitt moraliska ansvar. Även för det osedda. För de osedda.

Sanningskommissioner har sin rättsliga limit men olika sanningar måste mötas. Och ansvariga institutioner och människor i ledande ställning måste konfronteras med bilderna.

Det goda som har gjorts, också av den nu anklagade pastorn, ska inte förnekas, även om det nu smutsats. Men det väger inte emot det som har skadat eller förtrampat. Vi måste klara att både fördöma och erkänna.