Enquist, med rötterna i den västerbottniska magerjorden, EFS och ett slags gammalfromhet som bestämmande för livet. Rädsla för att pajken, stadd på resa till Uppsala (det kunde ha blivit Johannelund och pastorsstudier) men blev annat, och moderns oro - ska han studera bort tron?
I Liknelseboken talar han om "självfrälsning", men de bestämmande kategorierna och metaforerna kommer från bönhuset. Liksom mycket i POs skrivande. Den långa och väl mottagna berättelsen om Levi Petrus (där han på många sätt gör sig mera besläktad med Lidman än Petrus) och med det sammanhängande intresset för herrnhutismen. Fascination och avstånd. Hela tiden. Spår av det finns även hos Livläkaren.
I Liknelseboken åhör han en uppgörelse, inför döden genom kräftan, mellan två äldre släktingar. Hon som voge (vågade) att ta ut avstånden. Med motiveringen om den tyste guden, den lame Kristus.
Att voge. Det blir ett tema. Två centimeter blir hans motbild.
Spåren av gammaltron sätter än sina avtryck. (Jag cirkulerar i min bok kring temat i kap 3 och fr sidan 73 ff. Kyrkan är död - leve kyrkan.) Att voge tala om den tyste guden. Se sammanhang och inte söka svaren, leva i troheten utan att bevittna undren, ikläda sig Kristus utan att ta avstånd från livet, snarare förena sig med livet - som Jesus.
Enquisten kommer inte loss från sina bilder. Men dövade dem med alkohol. Åter och åter faller tilltalet över honom, han håller avståndet, ser nog inte alternativen. Vet inte om han ska voge. Men önskar den där högerhanna - som vi kan hålla i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar