Långfredagens dramatiska evangelium

Långfredagens kärna:
Synden & kärleken

Det goda som jag vill, det gör jag inte. Det onda som jag inte vill, det gör jag, skriver Paulus. Ur denna erfarenhet, denna självbild, tyder han världen. Han vet hur tufft det är. Han såg bristerna i vår kapacitet, mer det än vår förmåga. Från denna erfarenhet drar han sina mest avgörande slutsatser: Lagen räcker inte till; den egna viljan förslår inte; något annat krävdes.

Därför är det så olyckligt att kyrkan har förlorat sig i den mera ytliga bilden av synder. Och från det perspektivet har vi läst Jesu kors: Han dog för våra (ständiga) överträdelser. Det är på ett sätt sant, men det går inte till botten av problematiken. Dit går Paulus.

Han gör det med stor övertygelse i de för honom unika slutsatserna av den förste (eller den gamle Adam) och den siste Adam, dvs Jesus. Det är en briljant illustration. På ena sidan den mänskliga naturen som förlorar sig i sina bästa ambitioner, men tvingas ge upp inför sin bristande förmåga. På den andre den GUD sände som orkar hela vägen och bringar det nya livet in i världen.

Därför blir fokus hos Paulus istället Synden: Bristerna i den mänskliga naturen, orsaken till våra tillkortakommanden, och inte själva försumligheterna (synderna) i sig. Vi förmår inte handla rätt, vi är offer för vår egen natur. Den själviska, giriga och kortsiktiga naturen drar alltid längsta strået. Därför behöver vi Jesus, och Jesu gärning. Messias blir ett oerhört praktiskt redskap hos Aposteln. Nu lever inte längre jag själv (med mina grundläggande brister) utan Kristus lever i mig. Du blir en ny skapelse. Du ikläder dig den nya människan – Kristus. Ja, du ikläder dig Kristus.

Du byter natur.

Korset är den fullständiga omstarten. Och den sker på två sätt.

1. Den ena är momentan, direkt och absolut. Du är en ny skapelse. Du har bytt källa för din livsenergi. Från den gamla människan: Som lockas till genvägar, vill vara något du inte kan vara, mer upptagen med att styra än att tjäna, mer fokuserad av att glänsa än att putsa andras fötter, girig, självisk, självupptagen... Men GUD ser den du i Kristus är. GUD, som ser genom Kristi kors, ser den du redan innerst inne är.

2. Den andra är den livslånga transformation som kommer ur din lust, strävan och nåd att vara/bli/förvandlas till Kristuslikhet – bli fullkomlig, som både Jesus och Paulus utmanar oss till. Det tar ett liv, drygt, som jag avslutar min senaste bok. Där kan synderna sägas vara tecken på hur din gamla natur ligger och läcker gift in i din personlighet.

Vi är pånyttfödda, genom vad Jesus gör: är den nya skapelsen, och vi blir frälsta, genom ett liv tillsammans med Kristus. Vi tror på GUDs nåd genom Jesus Kristus och vi hoppas på GUDs arbete med oss. Korset öppnar den helt nya vägen – där vi går med GUDs idealbild av oss och vår längtan efter att bli evighetsvarelser (tillhöra himlen/GUDs rike). Vår stig belyses bakifrån av Kristi kors: Vi är en ny skapelse. Och framifrån av hoppet att förenas med Kristus, och vi blir räddade till gudsgemenskap. Vi är heliga och syndare på samma gång. Vi är eviga och förgängliga samtidigt. Vi är redan det vi ska bli, och strävar efter att bli det vi redan, i GUDs ögon är.

Detta är korsets effekt. Och det är det yttersta uttrycket för GUDs kärlek. Synden släcks inte av blod eller försoning, i mer juridisk mening. Den slukas av kärleken. Principiellt har det redan skett, och det sker när vi vandrar nära Jesus Messias, som är både människa och GUD.

Korset, som romarna trodde skipade rätt och skilde människorna från livet, blir i GUDs bruk det som gör rätt och förenar människans rätta mänskliga natur med de gudomliga dimensionerna av att leva rätt. Vi dör och uppstår med Kristus. Genom hans död och liv förs vi från död till liv, från självupptagenhet, girighet och kortsiktighet till det nya livet i att bli alltmer lika Kristus – bli människa och folk i GUDs anda.

Därför borde vi också kalla dagen för The Good Friday, och inget annat.