Lite mer om 2: Bristernas (eller brustenhetens) syskonskap

Mer om 2:

Vi vet att vi har ett stort ansvar för hur vi "representerar" kyrkan. Vi vet också att vi inte är helgon. Vi gör också misstag. Vi är inte alltid representativa för vår tro.

Problemet är (minst) tvådelat. Dels är det den (delvis falska) bilden som sätts upp, som vi speglas i. Bilden av det fromma, förlåtna, befriade... (eller Heliga). Dels den djupare frågan om vad faktiskt tron gör med oss.

Jag tror det är här som grunden ligger i vår djupanalys av vår teologi. AA (anonyma alkoholister) har en situation som alls inte är olik kyrkans, men med en mycket trovärdigare bild av den kamp som driver AA. Vi vet att vi är alkoholister. Vi kämpar dagligen för ett nytt (bättre) liv och tar ansvar för dem vi skadat.

Är detta kanske kyrkans väg: Ett bristernas syskonskap.

Vill vi det?