Artikel A: Paulus och ny tydning av tron

A. Han lämnar pliktreligionen

Kärnan i den kristna tron är utan tvekan den judiska traditionens kunnande, erfarenhet och dragna slutsatser. Under ockupationen av greker och romare djupnar den judiska krisen och under de första århundradena, och efter templet raserats, pågår den process som på många sätt har sina rötter hos fariséerna och i exilen. Den rabbinska judendomen formas, och blir i huvudsak en religion, mer än en nation, och formas i ännu en exiltillvaro, nu under flera tusen år. Det innebär samtidigt att kristendom och judendom vandrar olika vägar. Tyvärr. Det finns mycket att lära från respektive vandring. Det som hade varit EN religion blev sedan fientliga bröder, men bör nu betrakta sig som nära kusiner.

För Paulus är detta okänd framtid. Han lever hela tiden i en judisk mylla, men adderar till den Kristus. Och mötet med Den Uppståndne innebär omprövning, men också fördjupning. Jag menar att P, inte minst i Romarbrevet ska läsas som utfallet av denna omprövning. Hans ståndpunkter där kan inte alls tas som intäkt för den s.k. ersättningsteologin (Kyrkan ersätter Israel) eller som stöd för den mera banala kristna sionismen, som florerar i fundamentalistiska kretsar, tex bland amerikanska högerkristna:

P förnekade aldrig Israels särställning, men förstod den fundamentala betydelsen av att detta skulle betraktas som en förstlingsfrukt. Israel skulle vara ett föredöme. De var symbolen (konnotaforen, med mitt ordval) för Gudsfolket. De skulle, för att tala med en del profeter, stå främst inför tronen. Men bakom dem skulle alla de stå som delade hängivenheten och lydnaden. Egendomsfolket var inget exklusivt begrepp, det var inklusivt: Omfattade mänskligheten.

Och hos P blir det tydligt. Allt sammanfattas i Kristus. Ingen, inte ens evangelisterna, är så Kristuscentrerad som P. Och detta tongav den unga kristendomen. Men har sedan schabblats bort på flera sätt.

Rättfärdigheten, eller mera vardagligt: Att duga inför GUDs ögon, är som religionens generella nålsöga. Vi tänker oss att det sker genom lydnad, laglydighet (i Bibelns vidare mening), offer eller genom ett perfekt liv.

Och den etiska standarden är alls ingen oviktig sak. Men hur vi placerar den är mycket avgörande. På den här punkten finns det i sak ingen stor skillnad mellan P som farisé eller P som apostel. Det fanns hos fariséerna vid Ps tid, liksom det finns hos oss, en fastlåsthet vid kvaliteten på gärningarna: Att göra rätt (och i kristentraditionen har den kryddats med det svårartade Att lära rätt). Därför är Lagen, eller mer specifikt, Laggärningarna centrala i Ps bedömning. Mot dessa krav (som visade sig så svåra att efterleva) placerar P nåden. Blir vi rättfärdiggjorda genom Laggärningar är det ju lön (vi får betalt för att vi lyckas), men P upptäcker att rättfärdiggörelsen är Nåd.

Här ligger själva paradigmskiftet hos Paulus. Han förstår att något alldeles nytt förs in. Därför kan Jesus själv tala om sig själv som Lagens uppfyllelse. Inte en prick ska ändras eller gå förlorad. Men. Betydelsen blir helt ny. Inte många fler än P ser (konsekvenserna av) detta. Om den konflikten berättar Apostlagärningarna. Inte minst i samband med Ps sista besök i Jerusalem.

Den etiska standarden sjunker inte med P, snarare tvärtom. Men den blir nu konsekvensen av gudsgemenskapen. Inte förutsättningen för den. Den etiska katalogen hos fariséer som Gamaliel (Hillelskolan) och Paulus är inget skiljemärke. Men vägen dit. Och hos P stavas den KRISTUS.