Ett är nödvändigt

Söndagens kritiska predikan. Favoriserade Jesus den passiva Maria och kritiserade den verksamma Marta?

Vi står och lyssnar till evangeliet om Jesus:
Luk 10 – om Marta och Maria.

(Med "scenanvisningar")

Marta klagar. Jesus tar den lyssnande Maria i försvar. Men äter av Martas mat. Karlar! Det är nog den enda rimliga kommentaren. Karlar!

Sågar i en bräda: Sa Jesus verkligen: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.

Pekar mot storbilden (jorden), Skaparguden vibrerar av doings. Skapelsen vibrerar av gott handlag. Sa han verkligen: Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

Häll dopvatten i dopfunten: Vatten bär energierna i sig, det nästan eviga kretsloppet är ett gigantiskt arbete. Kunde inte Jesus förstå Marta?

Bröd och vin: Som elden bor i brödet, bor solen i vinet. Slavfolket från Egypten drömde om frihet, och ett land som flyter av mjölk och honung, de nästan arbetsfria livsmedlen: Vilda getters mjölk och vildbinas honung. Alltid dukat. Till skillnad från de många arbetstimmar som låg bakom vinet och brödet. Favoriserade Jesus passivt lyssnande framför hårt arbete? Och hur har det präglat oss?

När David sjöng psalmen
in i GUDs hjärta

visslade Jesus vid hyveln
som skar till ett kors
i människors hjärtan

och ser på dem
genom sitt kors.

Sågar lite till: Karlar! Kanske handlar det inte om det ena eller det andra. Inte om vila ELLER arbete. Inte om praktiskt hantverk ELLER teoretiskt lyssnande. Inte om att stå på scenen ELLER verka bakom den.

Men om att veta vad som är viktigt. Om sammanhanget. Om att Ett är nödvändigt. Hur ser detta ut i våra liv? Hur hänger livets alla löshängande trådar ihop? Vad är sammanhanget, vad är varpen i våra liv? Är det Jesus? (Bilden fr Jesu föräldrahem.)

Paulus, som påverkat mig mycket under de senaste åren, gör i slutet av Romarbrevet en alldeles fantastisk sammanfattning av det kristna livets kärna och konsekvenser. Det börjar med hans banbrytande bild av Kristi kropp i Rom 12 och fortsätter sedan i fyra hela kapitel om vårt grundläggande förhållningssätt. Eller kanske snarare de verkliga konsekvenserna av kristen tro. För det är ju det det handlar om: Vad händer i oss då vi umgås med GUD? Ingen annan i NT är så kritisk mot laggärningar, som just fariséen Paulus: Vi kan inget göra för att bygga vår räddning. Samtidigt är hans envetet kristallklar på att kristenlivet syn i handling, eller som han skriver: Tro som tar sig uttryck i kärlek.

Låt mig ur episteltexten som Gunnar läste lyfta fram fyra konstateranden, och utmaningar:

1. Kristus tänkte inte på sig själv

Det finns nog inget som är mera utmanande. Biologiskt är vi rustade för att skydda oss, vårt liv och våra närmaste. Medvetet, och omedvetet, delar vi världen i vänner och ovänner. Makt och framgång är vårt biologiska mål. Och helst övervinna döden. Jesus stod, som människa inför allt detta. Han hade lärt lärjungarna att störst är den som tjänar. Och att vi ska vara som barn. Att det är svårt för en rik att komma in i GUDs rike. Paulus hade fångat allt detta: Kristus tänkte inte på sig själv. Jag tror att denna utmaning ligger nedlagd som en utopi i vår tros innersta kärna. Detta är inte vad vi naturligt är, men naturligtvis kan bli.

Och Paulus fortsätter:

2. Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva.

Igen. Utgivandet. Vi är förpliktade att utmanas. Hjälpa andra. Det är svårt. Vårt jag behöver bekräftelse, upprättelse, respons... Men utmaningen ligger i ett utgivande liv. Ett villkorslöst, utgivande liv. Då vi avtäcker våra egna brister, och behov av att älskas, få utrymme, vara någon. Trons kärna utmanar vårt bekräftelsebehov. Trons liv är inte biologiskt, naturligt. Det är förvandling: Bli (allt mer) lika Kristus. Det är svårt, men också det svåra är trons uttryck.

3. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp.

Igen. Begreppet: Vår nästa. Vi hör hur nära Jesu undervisning och föredöme Paulus talar. Denna spegel för det sanna livet speglar vi oss i vid varje tillfälle. Vid varje möte. Hur möter vi andra? Hur ser vi på dem? Ser vi dem? Kärleken från GUD förvandlar oss och i kärleken förvandlas världen. Inget mindre är korsets effekt i varje dags liv.

Texten kulminerar i det som jag uppfattar som Paulus mest centrala, och geniala, uttryck:

4. Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Det är i mötet med våra medmänniskor som tron finner uttrycken i kärlek. Den korta satsen är briljant, och fångar kristenlivets mest kärnfulla utmaning. Hur är det möjligt? Vi tycker ju att andra människor luktar illa. Har märkliga uppfattningar. Drar säregna slutsatser. De avviker från vårt jag-kända ideal. De är ju inte som jag! Godta varandra.

Under sommaren har jag åter och åter ställt mig inför utmaningen (som jag lovade min församling som hemläxa under sommaren, det har inte gått så bra.) Hur kan jag godta? Därför att Kristus har godtagit mig. Bara därför. Och just därför. Det är samma kärninnehåll som då Jesus lär oss be: Förlåt oss, som vi förlåter dem som står i skuld till oss. Det ena är inte det andras villkor. Det är båda konsekvenser av ett Jesusnära liv.

Tron ligger inte främst i vår bekännelse. Inte i vår kyrkogång. Inte i vad, eller hur, vi tror. Men att leva i förlåtelsens rum: Vara förlåtna och förlåta. Förlåta och förlåtas: Som Kristus har godtagit oss till GUDs ära.

Avsl.

Det kristna livet går strängt taget ut på bara två saker: Få syn på Jesus Kristus och att få syn på sig själv. Inte vara den vi faktiskt är, utan den vi är i GUDs ögon. Den som vi redan är, och kan bli.

Kanske är det just det här vi finner hos Maria. Med just det för ögonen som betyder allra mest. Det är inte främst en fråga om vad vi gör, hur vi gör det, och framförallt inte om någon ser att vi gör det. Det är frågan om HUR vi förstår att vi godtagits av Kristus; att GUD ser oss genom sitt eget kors; ser oss sådana vi innerst inne är avsedda att vara; och förstår att så träna på att se andra.

Jag har lång, lång väg kvar. Hur är det med dig?

Jag tror inte kristentron är en genväg till himlen. Det är den långa vägen för att finna oss själva: De vi verkligen är – och så visa himlen. Vara de som GUD ser genom sitt kors, och se på andra genom samma enda kors. Vägen känner vi. Den svåraste vägen: Kärlekens väg, som uthärdar allt. (1 Kor 13).

Den är i sanning Den Enda Vägen; Kristus tänkte inte på sig själv.
(Läs vidare i psalmen: 465)