Jag och Du

Den livsnödvändiga Annanheten
hos Buber, Lévinas och Sahlberg

Jag och Du hos Buber blir hos Lévinas mitt Jags möte med Den Andre. Jag ser att jag, i mina dikter och i boken som kommer i april: Vad är då en människa? lägger mig mittemellan de båda judiska giganttänkarna. Mitt jag blir till i ditt du, men är något hela tiden annat. Samtidigt är detta jag och detta du alltid varandras spegelbilder. Jag skriver:

"Se in i ögonen på det nyfödda barnet. Där bor ljus från avlägsna himlar, du speglar dig i barnets ögon, som barnets anknytning till livet speglas i dina. Genom dessa brunnar ska ett helt liv segla in i väl avvägda portioner, skölja genom hjärnans vindlingar och sätta avtryck som blir till kunskap, erfarenhet och unik existens, som speglar alla människor. I dessa brunnar ska de nya erfarenheterna blandas till och en unik DNA-sträng bär uppdraget att ta med sig livet på den resa som är helt oförutsägbar, samtidigt nästan kopierad i den likhet som gör oss alla till Skapelsens oförstörbara och unika partners. Vårt Sammanhang är det motsägelsefulla i existensens korthet och den evighetslånga anknytning som gör oss till byggstenar i det bullrande och pulserande liv som är vår gemensamma värld. Ingen är som du. Du är som alla andra. Och alla har vi vår unika plats."

Mitt Jag blir till i ditt Du men är ändå alltid något annat. Som i dikten


EN SPEGELBILD

Vi speglar oss i tingen
tror vi kan få syn
på oss själva
i dess fina yta

men vårt jag
bor inte i prylar
istället borde vi

spegla oss i örnens blick
och i sälens våta ögon
eller i en okänd människa;

fram stiger bilden av mig själv:
Unik och olik,
lika olik,
olika lika.


Eller som i dikten


ÅTERBRUK

De har använts förut
byggstenarna i mitt unika jag

till förvillelse lik alla andra
som liknar mig eller

liknar ingenting
som varit förut

bara mig
som liknar ingenting

av det som sedan kommer
som liknar mig.


Buber menar: För att till fullo kunna förstå innebörden av Jag och Du och Jag Det, måste vi anta axiomet att världen är tvåfaldig i sin hållning. Finns det ett jag måste det finnas ett Du, finns det gott måste det finnas ont och så vidare. Världen är tvåfaldig för människan eftersom människan har en tvåfaldig hållning. Människan kan, enligt Buber, utifrån sin tvåfaldiga hållning uttala två grundord. Det ena grundordet är ordparet Jag – Du. Det andra grundordet är ordparet Jag – Det. Det kan även bytas ut mot Han eller Hon utan att innebörden ändras.

Jaget i de båda grundorden ser väldigt olika ut beroende på vilket grundord man uttalar. Det finns inget Jag för sig utan endast i relation till antingen Du, Det, Han eller Hon. När en människa säger Jag menar hon något av Jaget i någon av grundorden. Buber menar till och med att: ”den som uttalar ett grundord träder in i ordet och är däri.”

I det autentiska mötet ”Jag” och ”Du” är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Hen är ett subjekt som deltar i att skapa mitt ”Jag”, liksom jag deltar i att skapa detta ”Du”.

Hos Lévinas byts Bubers Du till Den Andre. Den Andre och Det Egna står mera stabilt på egna ben, men beror av varandra. Men Buber gör, enligt Lévinas, Den Andre till något som är del av Det Samma. Det är, menar istället Lévinas, genom språk och genom empati som broar mellan Den Ena och Den Andra upprättas: mötet skall vara som en smekning, alltså – ett vidrörande där den andre inte blir greppad om, fasthållen, eller frihetsberövad. Mötet skall vare sig vara symbiotiskt, assimilerande, reducerande eller symmetriskt – utan accepterande, öppet, asymmetriskt. Sprickan, mellan Jaget och Duet, får inte slutas – eftersom det skulle innebära att Jaget slukar Duet, utplånar det, gör det eget, och således utrotar den livsnödvändiga Annanheten.

Ansiktet utgör det uttrycksfulla hos den Andre hos Lévinas och inkluderar ickeverbal kommunikation (gester, miner, ögonspråk, ljud osv). Genom blicken visar sig Ansiktet för mig, som en epifani, en manifestation, och tar formen av det första ordet som är adresserat till mig. Lévinas ord om Ansiktet får plötsligt en mer konkret betydelse. Ansiktet, blicken från den andra personen, bjuder in mig till ett möte. Ögonens språk bryter igenom varje form av mask vi bär i våra mellanmänskliga relationer. Det går nämligen inte att hyckla med det som Lévinas kallar för ögonspråk, eftersom ögat inte lyser utan talar. Varför undviker vi ibland den Andres blick? Är det inte just på grund av att vi känner oss ansvariga när vi möter blicken. När vi lyfter blicken och möter den Andres ögon befinner vi oss plötsligt i en konversation.

Vi är alla i spänningsfältet mellan Jaget och Laget. Jag skriver i dikten TEAMSPELAREN.

... samspelar i finurlig växling
med alla omkring sig

och beror av Laget,
alla vi.

De båda hålls samman,
Jaget och Laget,

de är båda jag
och du.