Påskdagen

Här kommer nattversionen, efter midnattsmässan.


Påskdagen

Jesus är helt bestämmande, inte bara för kristen tro, men för människans hela liv. Han visar vägen, är vägen och går med oss den vägen. Vägen, sanningen och livet.

Det är viktigt att vi nu öppnar påskägget. Där finns inte söta karameller för vår inre tro, att stoppa i sig då och då. Det är det nya livet som bryter igenom. Det helt förvandlade livet som gått genom mörkret, lidandet, kampen, sveken, förnekelsen, till ljuset ur den tomma gravens öppning, och livets helt nya förutsättningar. Min Fader, er Far. Min GUD, er GUD, sa Jesus.

Kristentrons stora berättelser rör sig i flera skikt mellan vanlighet, historicitet, teologi och mysterium. Vi måste nog se upp med det vanliga: Födelse och död. Det är på en gång lättidentifierat. På ett eller annat sätt har vi alla erfarenhet av det. Där får vi akta oss för att göra Jesu födelse till alla barns födelse. Visst finns det stora likheter, men också en pregnant annorlundahet: GUD blev människa. Det sker inte många gånger. Men en gång. Likaså med döden. De sentimentala dragen över Långfredagen får inte dölja det faktum att Jesus, som GUD OCH MÄNNISKA, smakar döden i en alldeles särskild mission: Himlen och jorden förenas. Människa och GUD är oskiljaktiga, men har skilts åt, men ska förenas – som Kristus är människa och GUD.

Med Uppståndelsen är det annorlunda. Det är mysteriet. GUD ville liv, inte död. GUD ville framtid efter graven. GUD ville hopp efter våldets triumf. I detta mysterium söker vi tro, men inte främst en tro på att det skedde, men på GUDs kraft som inte ger halt vid döden. Det är upprättelsens GUD. En kraft i vardagen.

Så. I mysteriet måste vi söka vanligheten, vardagligheten. Och i det vardagliga söka mysteriet.
Hos Paulus blir ju just det här pragmatiskt: Ikläd er herren Jesus Kristus. Klä av er den gamla människan, ikläd er den nya. Bli en ny skapelse. Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig.

Födelse – GUDs kommande, korsdöd – en dödad GUD, och den tomma graven – den nya människan, är det sammanhållna evangeliet. GUD kom för att förvandla oss. Inte mer. Inte mindre. Skorna är framställda. Låt oss gå med Kristus.




"Han är inte här"

inte där han var lagd
inte längre,
livets Mästare hade passerat gränsen

för det rimliga



"Han har gått före er"

gått längre in i livet,

hunnit undan förföljarna

som stannade i sin död

då porten till evigheten

svängde upp på vid gavel.

"Du död, var är din udd.

Du död, var är din seger?"



Petrus sprang till graven.

Den var tom.

Dagen var nu fylld
av det liv han nyss förnekat.

(Ur Dikter för Kyrkoåret, 2014, del av sviten Graven)



Han har gått längre in i livet. Vart går vi?