De goda menyernas fångar?

OECD om svenska skolan

Jan Björklund insåg ju att han hade nått vägs ände med sina ståndpunkter om den svenska skolan och beställde en utvärdering med förslag från OECD. Idag levererades den. Bl.a. Anna Ekström och Gustav Fridolin satt på åhörarplats, och gav respons, på rapportens rekommendationer.

Sverige faller inom de flesta områden vad gäller prestationen i svensk skola. Jag vill peka på några av granskarnas iakttagelser men sedan fokusera på det jag uppfattade som den stora berättelsen, nämligen Lärandet.

Det finns (kan finnas) en motsättning mellan valfrihet och jämlikhet. Sverige ligger i global framkant vad gäller valmöjligheter men har inte matchande kontroll eller system för benchmarking. Vi kommer från ett system, före 1990-talet, med en extremt jämlik, eller utjämnad, skolmiljö. Båda extremerna rymmer fördelar och nackdelar. Det är dock ingen tvekan om att elever, eller skolor, med sämst förutsättningar (eller längst startbana) drabbas i ett system där valfriheten överordnas jämlikheten. Nu står inte längre valet mellan frihet och jämlikhet men hur en mångfaldig miljö snarare kan bli stimulerande för jämlikhet och bättre resultat. Detta är särskilt viktigt för skolan men rör hela förändringen från samlade (monopol-) system till ökad mångfald. Reglering, benchmarking och kontroll måste skötas på ett annat sätt i plurala ordningar än i synkrona. Detta borde vara självklart men har ännu inte begripits.

Kulturellt är det inte lätt att jämföra USA, Sverige eller Korea. Dessutom skiljer sig själva skolsystemen och läroplanerna åt. Asienskolorna toppar mätningarna och de internationella jämförelserna. Det kunde motiveras genom de folkrika nationernas drillningstraditioner och kompenseras hos oss i kreativitet, självständigt och kritiskt tänkande eller slutledningsförmåga. Om utfallet hade visat det hade jämförande studier varit mindre dramatiska. Men. Våra elever och skolor överglänser inte drillningskulturernas skolor heller i det avseendet. I varje fall inte i sådan grad att det kompenserar kunskapstappet.

Detta leder mig fram till det jag uppfattar som OECDs viktigaste bidrag: Frågan om lärandet.

De kunde visa på jämförelser mellan själva attityden till lärandet i olika nationella mätningar. Om en elev underpresterar i tex matte är i de flesta länder eleverna angelägna om att jobba mer, få bättre råd, mer support eller öka kraven på sina lärare. De svenska eleverna väjer undan och säger sig därmed göra andra val: Är jag inte bra på matte får jag väl syssla med något som inte kräver sådana kunskaper. Likadant var det med lärarna. De ser inte varandras undervisning, blir inte själva iakttagna, jobbar inte (i tillräcklig grad) tillsammans. Och rektorerna fastnar i byråkrati och budget, och blir inte i tillräcklig grad coacher för sina medarbetare. Istället för att konfrontera utmaningen väljer vi alternativa vägar.

Jag tyckte att allt detta lät som ett kulturellt problem med själva lärandet. Har vi skapat en självgod (och lite korkad) syn på att vi duger? Att detta kvalitetsmärke för en jämlik människosyn har smittat av sig på själva lärandet, eller med ett större begrepp: Utvecklingen. Har vi blivit de goda menyernas fångar: Om något inte passar (eller funkar) väljer vi något annat? Vi har använt vår goda förmåga och förutsättningar till att bli experter på att välja (bort) och inte på att utvecklas.

Om detta är en korrekt analys (här bara skisserad) har vi nog en rätt lång väg framför oss. Rent av en egen kulturrevolution.

(Sverige toppar några listor: Sen ankomst. Lärarnas undvikande av deltagande i mentorprogram. Som om skolan inget betydde...)