Vi är ordens fångar. Var och en uttrycker sig med den självklarhet som kommer ur den egna tanken. Vi vet ju vad vi menar. Och blir varje gång lika förvånade då vi missförstås. Kommunikation är inte det vi säger. Men vad andra hör. Det är mottagaren som kan avgöra om det är bra information, inte uppgiftslämnaren.
Orden och språket formar vår världsbild. Inte minst blir detta tydligt i religionens värld. På söndag firar vi Trefaldighetsdagen. Det är bra att GUD som trefaldig: Fader, Son och Ande också uttrycks med ordet Treenighet. Vi behöver båda bilderna; hålla isär och hålla ihop.
Det blir inte lättare då vi rör oss med översättningar. Olika språk är inte kompatibla. Orden täcker lite olika fält. Övergreppar varandra, lutar åt olika håll. Låt mig ge ett exempel som visar komplexiteten, och därmed behovet av försiktighet.
Hos Paulus finns det gott om exempel. Jag ska ta ett om det stora, men svåra begreppet TRO.
Ordet, på svenska, spänner över ett brett område från tro som anta, förmoda till tro som tillit; anförtro. I vår individualistiska kultur blir frågan vad vi tror. Och ibland hur vi tror. Eller på vad vi tror. Det blir liksom ett förhållningssätt. Jag är i fokus. Och det blir lätt intellektuellt. Vi hamnar i ett resonemang om vad vi tror. Det bibliska ordet tro är mer ett förhållningssätt. Något relationellt. Vi hör ihop i samma tro. Och trosutövningen då inte främst en mening. Men ett liv. Tro blir ett verb, vi tror och det ger oss särskilda utmaningar för vårt liv: Hur lever vi denna tro.
Paulus använder ofta uttrycket "pistis Christou". Och det är en tro som rättfärdiggör, eller enklare: Som sätter oss i rätt relation med GUD. I Bibel 2000 (och i 1917) översätts det med orden: "Tro på Kristus". Problemet är att det likaväl, och troligare, kan översättas med "Kristi tro", eller "Kristustro" eller möjligen "i Kristi trohet". Så översätts det nu också i den provöversättning som Bibelsällskapet gett ut av Galaterbrevet.
I vår protestantiska kyrkokultur har vi därmed fått ett otrevligt fokus på vad, om, hur (och hur mycket) vi tror. Och därmed har vi förlorat dimensionen av att vi är "inkopplade på Kristus"; vi lierar oss med Kristi tro; vi omsluts av Kristi tro. Fokus rör sig mellan om/hur/vad vi tror och Kristi tro på sitt uppdrag, sin tjänst, som förebild, som "trons hövding".
Men vi löser inte problemet med att välja det ena eller det andra. (Även om det nu som motvikt vore bra att använda Kristi tro.) För när Paulus skrev fanns det ingen åtskillnad, det betyder alltsammans, eller kan betyda alltihop på en gång. Det är ett slags kluster av tro; Kristi tro, Kristustro och vår tro på Kristus.
Detta resonemang säger nog en sak tydligt: Tro är inte främst DET vi tror. Men det liv som kommer ur denna tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar