Mysterium, ja. Magi, nej

(Sändaren idag, här i en ngt längre version)

2010 kom han ut med den lilla boken Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Han hade, efter några år i politiken, återvänt till predikstolen. Men PA Sahlberg var inte säker på var han stod, eller om kyrkans tro motsvarade vare sig människors förväntan eller det bibliska arvet. Nu, några böcker senare, om bland annat Paulus, undrar jag: Kan vi tala om Jesus idag?

– Ja. Och vi bör. Våra rötter är praktiska. "Följ mig", sa Jesus. Bara det. Lärjungarna gick in i visionen om det nya gudsfolket. Som var likt det gamla, men ändå annorlunda. Märkligt nog är det särskilt Paulus som verkligen gör allvar av det nya. Han trodde ju att han var på väg i GUDs vilja, då på Damaskusvägen. Men uppdraget var ännu större. Det handlade om en ny mänsklighet. Det vi ursprungligen skulle bli. Detta blir så ohyggligt radikalt hos Paulus. Det genomsyrar hela hans liv. Men vi läser det religiöst.

Är det inte evangelierna, berättelserna om Jesus, som grundlägger vår tro?

– Kanske både vi, och den första lärjungagruppen, vevar runt i berättelser, hur goda de än är. Paulus gjorde det till tema för sitt liv. Inte bara för sin tro. Men vi måste läsa honom i den helhet som växte fram ur hans möte med den uppståndne på Damaskusvägen. Juden, fariséen och den särpräglade kristenmissionären Paulus formulerar med sitt liv, sina resor och sina brev hela grunduppfattningen av kristen tro, även om den tyvärr visade sig kunde luta ifrån honom genom den senare historien, inte minst i den nationella Maktkyrkan.

Kan du ge exempel på det?

– Ja. Många. Vi har liksom glömt att Paulus är arkitekten. Ta ordet nåd som exempel. Paulus använder det 80 ggr. Matteus och Markus inte alls, men Lukas och Johannes två gånger var i sina evangelier. Ordet är inte nytt, Psaltaren använder det nästan lika mycket som Paulus. Men ordet nåd blir ett slags kännemärke för apostelns sätt att tala om gudsrelationen. Med det som slagruta kan vi läsa många av Pauli texter. Men vi tycks tro att det är autentiska Jesusord, hämtade ur evangelierna.

Men. Är det inte Jesus som är kyrkans herre? På mig låter det som om du bytt ut honom till Paulus!

– Paulus är ingenting utan Jesus. Det är liksom poängen. För mig har nyckeln varit att läsa Paulus i en helhet, och i kronologisk ordning, inte efter Nya testamentets sorteringsprincip. De flesta breven kan vi sortera in med rätt stor säkerhet. Jag tror att Galaterbrevet, genom sin teologiska närhet till Romarbrevet, hör till de texter som är ganska exakt i mitten av alla hans texter. Thessalonikerbreven är de tidigaste, och där hör vi fariséen Saul, liksom bilder han sedan alls inte återvänder till. Korinterbreven följer, det är en katalog över aktuella frågeställningar i ungkyrkan. Sedan den teologiska höjdpunkten i Gal och Rom. Pastoralt guidar han oss sedan genom orden i Efesierbrevet, Kolosserbrevet och Filemonbrevet och troligen Filipperbrevet. Till sist medarbetarbreven till Titus och Timotheos. Och jag tror att alla är skrivna nära Paulus, mellan åren 50/51 till 64/65.

Stopp nu. Du får det att låta så självklart. Vet vi det där? Är inte Galaterbrevet ofta placerat som det första brevet? Och att flera brev placeras mycket senare, efter apostelns död.

– Bra. En klok invändning. Jag har två nyckelpersoner i min omläsning av Paulus: Michael Tellbe i Örebro, en oerhört klok paulusläsare, och Tom Wright. De båda placerar Galaterbrevet mycket olika. Wright strax efter Apostlamötet år 49 och Tellbe ungefär som jag, nära Romarbrevet, efter mitten av femtiotalet. Jag tror det beror på hur vi läser det andra kapitlet. I Bibelsällskapets provöversättning gör de ett långt citat av vad Paulus sa till Petrus då de möttes i Antiochia. Jag tycker inte det verkar logiskt att Paulus sa allt det där då. Det är sedan, när brevet skrivs, han drar de mer långtgående slutsatserna, och de ligger väldigt nära Romarbrevets texter.

I din nya bok Vad är då en människa? Om vetandet och meningen, sätter du tron i förhållande till bl.a. naturvetenskapen. Vilken koppling har det till Paulus?

– Paulus ställer dörren öppen för mysteriet. Men kallar det nog oftare hemligheten, eller doften. Men magin, finns den där? Med ett tvärsäkert nej gör jag det måhända aningen lätt för mig.

Vad menar du med magi?

– Min egen utgångspunkt har jag burit med mig från tonåren. Det verkar orimligt att GUD mer bevisar sin existens, eller visar sin Allmakt, genom att bryta skapelsens lagar än att upprätthålla dem. När jag nu närmat mig naturvetenskapen i min senaste bok ser jag tydligare vad det faktiskt innebär. Stephen Hawking gör ett nummer av detta, som jag bitvis stämmer in i: Om det är lagarna som styr – och Einstein menade att GUD inte spelar tärning med Universum – finns där inget utrymme för GUD. Varför ska någon vara GUD om inget finns att bestämma över, undrade ateisten Hawking. Jag tror vi måste förhålla oss till detta: Att istället tro att GUD främst manifesteras genom det stabila, storslagna och det finmaskiga, i ett hållbart system som håller ihop livet. "Det är i [GUD] som vi lever, rör oss och är till", citerar Paulus en gammal dikt. Till skillnad från Hawking menar jag att det inte utesluter GUD, men håller GUD tätt samman med sin egen skapelse – synlig och närvarande i det skapade. Det kan ju rimligen inte finnas en motsättning mellan det GUD skapat och GUD själv. GUD är inte främst undret som avviker från Lagarna i Universum, men den stabilitet som är den uthållighetens kraft som är Livets Stora mönster. I GT är GUD lagerchef i regn- och hagelförrådet. Jag tror det är fel metafor. Det var feltänkt då, men är riktigt farligt nu.

Så, du ger inte plats för Undret. Är det inte just ingripandet från Gud som är det centrala i människors tro?

– Beklagar. Men jag tror det leder fel. Därför tror jag vi ska akta oss för magin. Korstecknet är en vacker gest, men rymmer ingen magisk kraft. Nattvardens bröd och vin bär ett starkt vittnesbörd, men är just bröd och vin – inte mer, och inte heller mindre. Bönen är inte magi, men umgänget och samtalet som sker på vägen, när vi med våra liv svarar på Jesusorden: "Följ mig". Tro är inte främst vår bekännelse, och handlar väldigt lite om Läran, men troheten att följa, och leva i den enda livgivande gemenskapen som sträcker sig vida över livet. Kristenlivet är inte magi. Det är grå vardag, där vi ska likna Kristus och vara kärlekens och försoningens realitet.

Alltså. Du uppfattar då kristen tro som etik: Vi ska bli goda människor.

– Nja, vi ska hålla öppet för mysteriet: Hur kan GUD göra helighet av oss? – det är det verkliga undret. Hur kan den potential som ligger nedbäddad i mig väckas till liv? Hur kan helgelsens väg avtäcka den nya människan i mig, som alltmer tar färg av Kristus? Kristenlivet, om värt namnet, är förvandlingens väg. Paulus använder många metaforer; främst korset: "Vi dör och uppstår med Kristus", som mer och mer blir hans konsekventa uttryck. Liksom "ikläd er herren Jesus Kristus", "ta av er den gamla människan", "bli en ny skapelse", eller "nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig", och det mest använda: "I Kristus". Den gamla människan gestaltas av Adam, och den nya av Kristus, "den siste Adam". Visst är det etik. Men inte främst levnadsregler. Men förvandling – det är Kristus som lever i mig.

Ska vi då inte be Gud hjälpa oss?

– Mysteriet är vår förvandling, magi riskerar lägga locket på just det. Ska kristentron ta form och ges utrymme i en alltid ny tid måste den vara helt kompatibel med naturvetenskapen, och leva i dialog med den. Frågan om GUDs existens är i sak en ickefråga i Bibelmaterialet, det är en utgångspunkt. Vi måste följa kunskapsutvecklingen, främst genom anledningen att den blottlägger skapelsen och därmed Skaparen. Vi umgås med GUD genom dem som berättar om sin vandring, som i Bibeln och i kyrkans historia, och genom att skåda undret i vetenskapens ständiga nyupptäckter, och genom att leva GUDs hjärta nära. Universums rörelser och atomernas exakthet berättar. De tusentals nervändar som mynnar i varje fingertopp berättar, de drev på evolutionen och hjärnans vidgade kompetens, och med språket kan vi nu bära alla 110 miljardernas (antalet människor som fötts på jorden) gemensamma minne. Det gör människan unik. Och särskilt ansvarig. Detta har GUD gjort. Nu får vi göra lite nytta med allt detta goda.

Är det verkligen svar på min fråga?

– Vi lägger magin bakom oss. Och lever mysteriet som förvandlar oss. Bara så, tror jag att vi tar med oss kyrkans gamla tro vidare in i det 21a århundradet. Nä. GUD är inte hjälpgumma. Det är vi som ska tjäna GUD. GUD är den miljö vi lever i och lever av. Men av Universums GUD kan vi vänta oss vad som helst. För mig är dock det starka vittnesbördet att universums lagar håller. Inte att de ständigt behöver repareras. Detta måste genomlysa vår tro. Annars är kyrkan död.

PA Sahlberg slår ihop sin senaste bok och lägger den överst i traven med sju böcker, utgivna mellan 2010 och 2015. Han tycks mena att vi nu talar om Jesus genom att inte motsäga naturvetenskaplig forskning. Och att tron mera är Livet än Läran. Jag känner att jag behöver grunna på detta. Men riktigt övertygad är jag ännu inte.

En sista fråga: Vad blir nu nästa bok? PA skrattar.

– Somliga tycker nog att det nog nu.

Annika Ahlefelt/PA Sahlberg


Boken Vad är då en människa? Om vetandet och meningen. 2015. 139s 150:- (199:- m porto) av PA Sahlberg, kan köpas i Centrumkyrkan, Kållered, eller beställas på epost pa.sahlberg@gmail.com
Tfn 031 7952900