KOSTER

Koster. Det mest västliga av vårt avlånga land. Eller koster, en typisk västkustsk båttyp.

Det verkar vara ett användbart ort. Låter likt kust, kan vara dukat på bordet; kost. Eller i det troligen ursprungliga; Farkost, fsv. farkoster = isländska. farkostr, av fara el. fornsvenska, far, färd, och fsv. koster i betyd, ’sätt, tillfälle, medel’ o. d.; ordet har alltså äldst troligen abstrakt betyd. Detta koster är = isl. kostr, medel, verktyg, ä. da. kost, sak, verktyg (jfr da. stjaalne koster); samma ord som fsv. koster, villkor m. m., isl. kostr, val, tillfälle, god egenskap, sätt, got. kustus o. gakusts, prövning, fsax., fhty. kust, val m. m., osv., av germ. *kustu- o. *kusti- till *keusan, välja (se tjusa), motsv. lat. gustus, smak, osv.; alltså ett annat ord än koster. Vi har det i det gamla fina ordet kostelig, en kostelig pärla. En teori är att namnet Koster kommer av det fornnordiska kostir, som kan översättas med matplatserna, som troligen syftar på det rika fisket kring Kosteröarna.

De äldsta spåren av bosättningar på Kosteröarna finns på Nordkoster, och är troligen från övergången mellan yngre stenålder och äldre bronsålder, cirka 1500 år före Kristus. På Sydkoster har man hittat lämningar från bronsåldern, daterade till cirka 800 år före Kristus. Spåren tyder på att människorna då försörjde sig på jakt och fiske. Under lång tid tillhörde Bohuslän Oslo stift och Koster löd under det norska klostret Grimsö, dit man betalade skatt i form av jordbruksprodukter. 1388 lät Biskop Eystein i Oslo upprätta en jordebok över allt vad kyrkan i hans stift ägde, nämligen den ”Röda Boken”. Där finns de första nedskrivna uppgifterna om en bofast befolkning på Koster, vilka berättar att det fanns sju gårdar på öarna; sex på Sydkoster och en på Nordkoster. Koster var under denna tid ett jordbrukssamhälle, där människorna odlade säd och grönsaker på åkrarna, hämtade ved och virke ur skogen, och ängar och utmarker gav boskapen föda. Bostäderna byggdes på mark som ur odlingssynpunkt ansågs mindre värdefull, och på platser vid vattnet som var skyddade mot sjögång började befolkningen bygga sjöbodar.

Öarna blev svenska i samband med freden i Roskilde 1658, och kom då i statens ägo. Statens ekonomi var dålig på grund av alla krig; när kosterborna ville köpa fri sin mark var staten därför försäljningsvilliga, och 1741 friköptes marken.

Ögruppens befolkning lärde sig tidigt att ta vara på havets tillgångar. Under 1600- och 1700-talet fiskades hummer som köptes av handelsmän, så kallade "hummerkoggare", från andra europeiska länder, bland annat Belgien och Nederländerna. Hummerkoggarna transporterade levande hummer i vattenbassänger på båtarna. En annan handelsvara var ostron, som skrapades upp från bottnarna och sumpades i väntan på uppköparna.