onsdag 9 december 2015

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser...

Dokumentärfilmen Wolfpack skakade om mig i kväll. Syskonen Angulo växte upp i en social housinglägenhet på nedre Manhattan.








Instängda, hårt hållna och vi vet väl inte än vad som hände bakom den där ytterdörren, som bara pappa Oscar hade nyckeln till. 6 bröder, en syster och föräldrarna satt fast där inne. På ytan på grund av en sjuk och skygg man, fadern Oscar. En del skulle nog sortera familjen inom kategorin sjuklig religion, barnen bär till och med gudarnas namn: Govinda, Mukunda, Bhagavan, Jagadisa, Narayana, Krsna och Shiva. Men hippieungdomarna, Oscar och Susanne, som en gång blev familjens upphov var inte religiösa i den meningen; modern från lantlig amerikansk familj, han med tydliga indianska rötter i Peru, Sydamerika. Istället var det nog rädslan som var deras fatala tro. Rädd för den farliga världen. Rädd för arbete, system man inte kontrollerade, för droger, och för livet på gatan utanför.

Så där växer de upp. De sju barnen, modern som godkänd hemlärare och på det allmännas bekostnad. Utan kontroll, i den frihetliga andan. I "fängelse" i den förmenta uppfattningen att var och en sköter sitt. När Govinda blev femton bröt han genom tabut. Han besökte världen. Resten är nu film.

De hade femtusen filmer i husbiblioteket. De räddade på ett sätt familjen: Kreativa barn levde filmerna, gjorde rekvisita och kunde alla replikerna.

Och i lägenheten formades en tätt sammansluten stam: a tribe, vid sidan av världen. Och pojkarna talar sedan alltid om ett vi. Det fanns inget utrymme för att forma individer.

Berättelsen är i hög grad osannolik, den överträffar dikten. Jag hoppas den bjuds dig på teve framöver. För ikväll var sista kvällen på Hagabion.

Denna verklighet, vid sidan av, byggde på rädsla. Och de allra bästa intentioner. Nu står sju unga människor inför den okända världen. Utan redskap att möta den.


Inga kommentarer: