Tredje advent

Utkastet för predikan 13 dec 2015, Centrumkyrkan i Kållered. Temat är Bana väg för Herren.

VÄGBYGGAREN

Bana väg,

ropar det ur kamelhårsulstern

nere vid älven

där nåden alltid rinner fram

han som är större

passerar vattnet

när en duva sjunger GUDs lov över nejden

där skopojken löser upp hans sandal

växer till när jag förminskas

när jaget minskas


Evangeliet enligt Matteus kapitel 11, vers 12 - 19
Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”

JESUS står mitt i tidningsredaktionens intensiva diskussion: Vad ska stå på löpsedeln i morgon? Runt om dem rasade diskussionen: Vad vill GUD med oss? Varför tillåter GUD att romarna marscherar på våra vägar? Är det rimligt att romarna utser översteprästen i vårt helga tempel? Vartåt lutar tillvaron?

Precis som vi lever våra liv: Hur ska vi förstå besluten från klimatmötet i Paris igår? Vad tycker vi om att Sveriges gränser stängs? Varför kallas vissa frihetshjältar för terrorister och andra blir hjältar? Vart är vi på väg?

Fariséerna var ännu en liten röst i den stora hopen. Sadduccéerna mera högstämda, för att inte tala om Herodes anhängare. Åsikterna sorterades som i alla tider. Central var frågan om gudsriket: Hur blir vi ett folk i GUDs smak? Vad hänger på oss? Vad gör GUD för oss? Frågan om templet var i centrum av detta samtal: Inget annat ställde så tydligt frågan; Bor GUD där?

Jag har ju nu, under drygt fem år, envisats med att ställa den frågan i vår egen tid. Jag harvarit djupt kritisk till vår aningslösa beskrivning av kristentron främst som en kulturell tillhörighet, med temat; Är Sverige ett kristet land? (Ett land kan inte vara kristet, bara människor kan.) Lika kritisk har jag varit till de kvardröjande dragen av tron som ett maktens instrument, eller som nationens själ. Dessutom har jag tydligt kritiserat åsikten om bekännelsen: Om vi bara bekänner är vi säkra sidan. Det är uppenbart att Jesus var tydlig med att den som gör den himmelske faderns vilja, är GUDs barn. Vi har rest krav på denna bekännelse, sett den som inkörsporten till kristet liv, och slagit oss ned innanför dörren, som vi nått målet. Eller har vi formulerat etiska krav som en legitimation, en inträdesbiljett. Hos Jesus och särskilt hos Paulus har jag bara funnit att vi är syndare som inbjuds bada i nådens hav. Och inget annat än kärlek är trons tecken. Kärleken syns i oss när vi går med GUD, inte när vi söker GUD.

Jesus talar med oss om detta idag, i Matteuspassagen i elfte kapitlet, sätter han oss i sammanhanget, och Johannes är gestaltningen: Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Paulus talar på samma sätt om Lagen som vår lärare, eller vår fostrare. Förutsägelserna pekar inte på en obestämd punkt i framtiden. De pekar på Jesus. Här, och nu, säger Jesus, är vi där dit allt hittills har pekat. GUD är här på ett alldeles nytt sätt. Templet har fått fötter. Det går mitt ibland oss. Jesus säger att det är han som är GUDs uppenbarelse mitt i tiden. Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.


Efterföljelse är det enda ordet för tron.