Fnissanfall åt kristna

Mikael Nyqvist var Fredrik Skavlans gäst i fredags. Jag gillar programmet, och bredden. Och Skavlan vet att han är bäst då det är gästerna som tar över. Det sker ibland och blir äkta möten. Men oftast är det mera mediokert.

I fredagens show frågade Skavlan den svenske skådespelaren om han verkligen var kristen. En helt OK fråga, jag har själv läst intervjun där Mikael diskuterar sin tro. Nu var Mikael mera vag. Men detta är inte saken. Men att Fredrik Skavlan började fnissa, skolflicksaktigt. Jag tror vi fick en mer intressant glimt än han hade tänkt sig. Och inte om Nyqvist, men om Skavlan, och vår tid.

Vi kan inte idag, i vårt djupt sekulariserade land (och tydligen lika i grannlandet), tala om kristen tro på samma sätt som vi talar om islam, hinduism eller buddhism. Varför?

Grundläggande är att kristendomen i våra länder kan avkodas på två nivåer: Historiskt/kulturellt eller religiöst/dogmatiskt. Den gamla tokiga utsagan om att Sverige är ett kristet land, kan naturligtvis mest avkodas som en beskrivning av en nära tusenåriga tradition. Länder och folk är kristna, eller muslimer, eller judar osv. Historiskt finns det strängt taget inget däremellan. Religionerna har liksom fyllt ut tomrummet och fyller var och en sin plats. Nationalism och religion har smält samman. Troligen kan man gå längre än så: Det finns ingen nation (i historisk mening) utan en religion, eller religiöst fragment, som ortodoxt, katolskt eller protestantiskt. I senare tid har ateism eller agnosticism blivit likvärdig. Sovjet försökte befria sig från religion, läs: sina ortodoxa rötter, och mest framgångsrikt lär Albanien ha ansetts. Detta är den ena nivån, och var nog inte den som gjorde att Skavlan fnissade som en tioåring.

Det är den andra avkodningsnivån vi har svårare med i vår tid. Kan man verkligen tro på det kyrkan (anses) stå för? Eller uttryckt plattare: Kan någon verkligen tro på det som kyrkan/kristendomen (anses) stå för? Vi ställer mera sällan den frågan till judar och muslimer, där antingen vi förkastar det de tror på och idiotförklarar det eller behandlar det med exotiskt, och kanske respektfullt, intresse. Men de egna rötterna fnissar man åt på bästa sändningstid en fredagkväll i två länder.

Ur kyrkans synpunkt är detta naturligtvis ett bekymmer, om det tas på allvar. Och vi bör verkligen ställa oss frågan: Vad är det hos som väcker ett fnitteranfall hos en vuxen man? Den frågan har en följdfråga: Tror vi på det som Skavlan fnissar åt?

Egentligen är det just detta som mitt författarskap har velat föra upp till ytan. Men jag känner inte att jag lyckats få till debatt eller samtal. Kanske har jag varit för försiktig.

Den historiska rollen för religion som identitetsmarkör håller i vår del av världen på att förlora sin funktion. Och det är mycket bra. Den hör på sin höjd hemma på historiens sophög. Men vad händer med oss som tror om Skavlan kan fnissa åt det i alla våra teverum en fredagskväll?

För mig har det väckt den djupare frågan: Hur relevant är dessa inslag i tron? Med Paulus som stöd har jag ju velat ompröva just detta. Tål vår tro en vetenskaplig prövning? (Och då menar jag inte ifråga om GUD kan bevisas eller motbevisas.) Står vi upp för det som Skavlan fnissar åt, eller tar vi samtalet om att så tror inte vi heller.

Så. Varför fnissade Fredrik Skavlan? Och. Ska vi göra något åt det?