I en dröm

En afton i Ekstad

Det lilla hår som var kvar låg välkammat över flinten. Den mörkgrå kostymen var väl använd. Ännu var det den han använde vid fintillfällen. Få sådana tillfällen hade det blivit. Kläderna hade aldrig spelat någon roll för honom. Den stora salen var nästan färdigdukad. Ännu sprang några människor med glas och bestick. Det såg fint ut; nypressade linnedukar, stolar och enorma blomsteruppsättningar, borden på räta linjer.

Han kikade efter någon att fråga. Men alla levande var långt borta. Och upptagna. De gamla benen skrek efter promenaden upp för backen. Så han slog sig ner på golvet. La benen i kors, satte sig väl tillrätta. Ytterrocken la han framför sig. Den gav lite frirum framför honom, tänkte han. Han satt mitt emellan kapprummet och den stora festsalen. Med god uppsikt mot entrén, och mot stora festsalen. Han visste att han kommit allt för tidigt. Det hade flera orsaker.

Efteråt var han osäker på hur det hade börjat. Han trodde att någon från personalen kastat till honom ett mynt. Och att någon annan sedan erbjudit honom ett glas, och till och med hjälpt till med att samla slantarna och lagt dem i glaset. Då fingästerna anlände hade han sett både rynkade näsor och skrynkliga sedlar. Han förstod fuller väl att hans romska utseende nu verkligen hunnit ifatt honom. Efter den första förvåningen hade han ljusnat i tanken. Insåg att han nu samlade på en erfarenhet som var nyttig för honom. Han visste dessutom att till skillnad från alla andra visste han hur det skulle sluta.

Givarna var olika. Han hade delat in dem i tre fyra kategorier. De flesta var dom som han nu kallade de bortvända ryggarnas givare. Myntgivare som vände bort ansiktet i precis samma stund som de kastade myntet till honom. Deras myntkast var liksom ett misstag. De ville inte ens själva se vad de gjorde. Han hade så gärna sett dem i ögonen. Men det enda han såg var deras bortflyende rygg.

Så var det den motsatta kategorin. De som med stora gester kastade några mynt. De mötte honom inte med ett leende. Snarare förakt, eller i vart fall avstånd. En galaktisk distans las mellan givare och mottagare i samma takt som myntet sjönk mot marken. Den tredje kategorin lämnade påfallande ofta sedlar. Och det var denna grupp som nog sönderföll i två. Den ena gruppen stod med nästan raka ben och böjde ryggen så att de kunde köra ner sedeln i glaset. Samtidigt såg de honom i ögonen och log. Slutligen har vi två grupper kvar. Sedelgivarna hade alltså ytterligare en grupp, de som böjde sig på huk, kom nästan på ögonnivå med honom och, det var det särskilt avgörande, räckte honom sedeln i handen. Kunde till och med snudda vid huden på hans hand och se honom djupt i ögonen.

Den sista gruppen var de som ingenting gav. Som snubblade över hans ytterrock och ändå kunnat svära på att de aldrig sett någon som tiggde i entrén.

Under en kavalkad av ursäkter för för sen ankomst skyndade arrangören fram till mannen på golvet. Den unge mannen och flera medhjälpare hjälpte den gamle mannen att resa sig. Tog generat upp rocken på golvet, och – med stora frågetecken hängande i ögonlocken – glaset med mynt och sedlar.

Folket, som nu närmast översvämmade lobbyn, betraktade händelsen. De ville veta hur den unge redaktören från staden fina tidning skulle hantera situationen med tiggaren i utkanten av den stora aftonen. Galakvällen då en företagare skulle få pris för vad han hade gjort för staden.

"Detta, mina damer och herrar, är Gideon Lyskas, årets pristagare. Han är nästan helt okänd, men driver sju restauranger i staden, sponsrar tre ungdomsgårdar och har med sina kontakter på egen hand skapat jobb åt mer än tretusen unga människor i vår stad, bland dem många nyanlända ensamkommande flyktingar. Ekstads tidning har arrangerat den här kvällen för att hylla ett gott hjärta och hårt arbete. Välkomna in; Gideon Lyskas och kvällens alla gäster."

Gideons dotterdotter hade också kommit sent. Hon stod där i sina färggranna traditionella kläder vid sin farfars sida. Undrande höll hon glaset med pengar i ena handen. Och farfadern i den andra.

Hon såg fram mot kvällen. Maten, talen och musiken. Mest såg hon fram mot den gamle mannens tacktal...