Prövningens stund:
MÅ GUD BEVARE DIG HERRE. NÅGOT SÅDANT SKA ALDRIG HÄNDA DIG, sa Petrus.
Bibeltext: Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Matt 16:21-23
Med dialogen mellan Jesus och Petrus skulle jag idag vilja diskutera Lidandet och Lyckan. De ser ut som varandras motsatser. Den ena bär godhetens gestalt. Det ondskefulla är skrämt på flykten. Det är den svårfångade Lyckan. Den andra är något vi försöker undvika. Men den hinner alltid upp oss. Det är lidandet.
Vi vill väl. Men livet är inte välvillandets arena. Det är ett önsketänkande. Vi måste alltid manövrera i Ondskans landskap. Denna ondska är inte främst personifierad. Men en kameleont. Den kan vara aggressiv och destruktiv. Verkar bara vilja riva ner. Den kan vara girighet, självupptagenhet eller kortsiktighet. Ytterst karakteriseras den av mer eller mndre ogenerad Egoism. Men ofta presenterar den sig i sin mest förrädiska form: Passivitet. Ohörsamhet. Empatilöshet. Sympatifattig. Det är inte Ondskans ansikte som är vårt främsta hot. Det är ryggen. Det godas frånvändhet.
Lycka är inte att oron eller lidandet röjs undan, men att lyckas leva trots allt som söker stjälpa lyckan över ändan. Petrus är den mänskliga rösten i evangeliet. Han ville väl. Blev väl ibland lite patetisk, nästan pompös. Bekännelsens verkshöjd var det inget fel på. Men modet tröt. Orden räckte, men inte handlingen. Är det inte så vi ofta känner? Snacka går väl, men göra det!? Jesus är nästan besvärande skarp mot honom. Petrus, Kyrkans framtidshopp kallas för Satan. Det är alltid alltför nära mellan succé och fiasko. Det finns fler exempel på Jesu skarpa tunga. Nikodemos. När han tilltalar fariséerna och de fromma. Ve er! säger Jesus. Gång på gång.
Petrus vill förhindra katastrofen. Paulus upplevde detsamma. När han är på väg till Jerusalem sista gången är det som en parallell till Jesu erfarenhet. Och också hans närmaste medarbetare vill stoppa Paulus att bege sig till Jerusalem.
Men, detta är fastans skuggiga väg. Solen, ljuset och hoppet skapar skuggan, men det är där, i Dödsskuggans dal som livets väg ringlar genom landskapet. Men vi har istället blivit soldyrkare. Trivs bäst i öppna landskap. Skuggfritt. Förenade arabemiraten inrättade i veckan ett lyckodepartement. Ministerns uppdrag är att göra medborgarna lyckligare. Tror någon att hon lyckas?
Vi vill gärna ha solsken. Njuta de sköna och vackra dagarna. Fastän vi vet att det är i solsken skavankerna blir tydliga. Det räcker att försöka se ut genom fönstren efter att vinterns stormar dragit förbi. Den klara glasrutan är prickad av smutsen och randig av vädrets lek med molekylerna. Solen avslöjar allt. Sprickorna och krackeleringen blir väl synlig.
Strängt taget är väl detta livet: Uppspänt mellan två utopier: Lyckan och Lidandet. Egentligen har vi lika svårt att hålla fast vid båda. Därför lever vi våra liv på en löst hängande tråd mellan dessa båda: Lyckan och Lidandet. Den ena svår att nå. Den andra svår att undgå.
Jesus talar här inte bara om sig själv. Han talar om livet. Nej, lidandet är inte det önskvärda, men det ofrånkomliga. Lidandet har ingen mening. Inte ens för Jesus. Men vägen är meningen, och den sträcker sig genom Dödsskuggans dal. Vänner! Det finns ingen annan väg.
Jag tror att vi gör oss både oss själva och evangeliet en björntjänst om vi framhåller tron som Lyckans väg. Vi blir inte trovärdiga. Ingen människa saknar erfarenhet av Lidandet. Och det är längs den vägen vi finner Meningen.
Detta är Bibelns stora berättelse. Men oförtröttliga optimister försöker lura oss av vägen. David, psalmdiktaren, är den som mest framgångsrikt drivit tesen. Och Petrus följer i hans spår. Min mor lärde mig be: ... lyckan kommer, lyckan går. Den GUD älskar Lyckan får. Jag tror hon hade fel. Som vuxen har jag alltid bett: GUD som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i GUDs händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, Fader vår. AMEN.
Lidandets väg är inte bara Jesu väg. Men. När vi går den vägen vet vi att han går med oss. Det är evangelium. Inte en falsk drömvärld. Men realiteten av att vara människa. Och ingenting som kommer emot oss på den vägen är främmande för vår Mästare, Lärare och Frälsare. Det är kristen tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar