Bönen. Kort och gott.

Bönsöndagen


Kom,

jag ska ta er med på en vandring. Vi ska besöka sju kullar. Kanske har ingen har varit där förut. Inte samtidigt. Och det är en formidabel vandring, för det är samtidigt en vandring genom hela Bibeln. Och det är våra livs viktigaste vandring. Vi vandrar den redan, och frågar oss idag om vi besökt alla sju kullarna? Och hur ofta vi besöker dem? Och vad som händer oss då vi besöker dem. Så jag ber er lyssna noga.

De handlar kanske inte överraskande om Bönen, idag på bönens söndag. Kanske är inget av kyrkans ord mer missbrukat och missförstått.

1. Vi närmar oss första kullen, på Bibelns allra första blad. Och GUDs ande svävade över vattnet, stod det förr, nu står det: ... en gudsvind svävade fram över vattnet. 1 Mos 1:2. Det gemensamma med alla kullarna är det främst kännetecknade är GUDs närvaro. Hela Bibeln handlar om det. Men vi är så upptagna av vår egen närvaro att vi inte alltid ser just detta. GUD vänder sitt ansikte till oss. Inget annat berättar mer om vem GUD är. Det i själva verket hela existensens grund: GUD närvarar i Livet, ja livet är nog inget annat än denna gudsnärvaro. Det är lätt att tänka sig när den sneda morgonsolen filtreras över de fullständigt gränslösa vitsippsbackarna som nu slösar sin livsprakt nästan överallt. Svårare är det att erfara när livet kryper bakom mörka moln. Men den första kullen slår liksom fast bönens ackord: GUD är den närvarande guden. (Och det första personliga namnet fick GUD av en slavkvinna: Seendets GUD.)

2. Den andra kullen samklingar i samma rytm, Bibeln berättar: De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. 1 Mos 3:8. De var alla närvarande i trädgården, och vandrade i den svala kvällsvinden. Ni hör: Närvaron och vinden är bilder som belyser varandra. Vind är ju inte som vi ibland tror något som trycker sig på oss, istället är det luftens rörelse som bildas av vakuum. Sommarbrisen är väl det bästa exemplet. (Min bror och jag.) Den värmda luften stiger och suger in ny luft. Ur existensens tomma rum sveper närvarons vind in.

Men. Vi vet ju att just denna kulle också är Syndafallets gräns. Människorna i trädgården var inte redo att möta sin skapare. De kände sig nakna, utblottade, avklädda, och gömde sig. Den direkta samtalskontakten bryts. Och en lång vandring för återknytandet tar vid. Noa får regnbågen som löftets bro. Solens strålar bryts i regnet och ljuset spricker upp i sina beståndsdelar. Och förbundet etableras med alla levande varelser.

3. Den tredje kullen ligger i dimma. Närvaron döljer sig bakom frågornas slöjor. Den här kullen berättar om hur människan nu, utanför den vackra trädgården, försöker finna uttryck för hur samtalet med GUD kan föras. Offret, doften röken som stiger är en stark metafor. Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 1 Mos 4:3-7. Kain sänkte blicken. Bönen är som berättelsen. Vi tror att vi lyssnar med öronen, men det är ögonen vi söker. (Det lilla barnet, eller flickan i röda regnrocken.) Men Herren vänder sitt ansikte till oss. Röken, vinden, doften är metaforerna för dialogen, samtalet som ställer in sinnens på att möta GUD, bli ett i närvaron, smittas av GUD.

4. Det är Abraham som först beträder den fjärde kullen: Herren uppenbarade sig för Abram och Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. 1 Mos 12:7. Några stenar på höjden, en eld, kanske en doft... En symbol för GUD som närvarar bland människorna, som manifesterar sig i livet, och människans närvaro i samtal med GUD. Altaret var inte saken, och inte elden. Men relationen. Bara närvarande människor möts. Ofta kräver det ögon som ser in i varandras djup. Men till och med Facebook kan vara ett sådant äkta möte – en relation. Och längs vägen Abraham gick låg en snitslad vana av stenhögar. Abraham och GUD hade bestämt möte.

5. Lovsång.
Över mina läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig dina stadgar. Ps 119:171

Templet är lovsångens rum. Höj er uråldriga dörrar, skriver psalmisten:

Här är det släkte som sökt sig till Herren,
som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.

Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!

Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung. Ps 24:6-10.

Bönen är lovsång. Lovsången ställer in oss på gudsvåglängden. ... som söker Herrens ansikte.

6. Tack. Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösas sak och skaffar de fattiga rätt. De rättfärdiga skall tacka dig, de redbara bo i din närhet. Ps 140:13-14. Lovsångens kulle och tacksägelsens kulle bildar nästan en dubbelkulle. De är som schlagerns tonartshöjning. Och de ordnar världen i levbara kategorier.

Vi bestiger nu den sista kullen, i landskapet med sju kullar.

7. I Bibelns sista bok återanvänder Johannes bilden av GUDs tält, tabernaklet, templets mobila förlaga. Det heliga i templet var inte rummet, byggnaden, men GUDs närvaro: GUDs tält står bland människorna. Johannes skriver. Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Upp 21:3-4.

Bönen är Den Stora Närvarons rum. Du är där. GUD är där.

Och har ni sett? Inte en kulle är upptagen med att begära, sända önskelistan till GUD. Allt handlar om närvaro, och att smittas av det gudomliga i tillvaron. Bönen är vår förvandling.

Tro, lärjungaskap, efterföljelse, bekännelse, vägen, sanningen, livet... Och bön. De är alla samma sak. Vi har krånglat till det. Det handlar bara om Det Verkligt Stora: Att GUD är närvarande i våra liv och vill att vi växer, och blir de vi redan i Kristus är, och kan bli.

Herrens bön. En enda önskan: Ge oss vårt dagliga bröd. Inte en cykel. Inte ens hälsa, men dagligt bröd: dvs en dag till att försöka vara människa. Och vet: GUD är där med oss. Och vänder sitt ansikte till oss.