Kapellen som (inte längre) berättar

Grunnar

Har de senaste månaderna av och till suttit i och utanför några av våra gamla kapell. Små hus som berättar. Mindre andliga trähus, som det sägs dubbeltydigt på skämt. De berättar om tider som lämnat oss. Men också om effekter vi ännu bara anar. Och inte förstår. Eller vill förstå.

För hundrafemtio år sedan, och lite innan och långt efteråt, byggde våra mödrar och fäder dessa små hus, överallt i landet, på landet. Små byar blev med hus. Liksom senare Folkets hus. Och bygdegård. Människor organiserade sig i hus. De byggde tak över sina tankar, med bänkar för gemenskap och bildning. Och små kök för det samlande kaffet. Där möttes barnen. De unga. De äldre. Det bads och syddes. Vreds på bibelns berättelser. Talades tro och tvivel. Lärdes dubbelt halvslag och dubbla kärleksbudet. Alla bertor och alfredar och sven och josefinor eldade, sjöng, kokade kaffe, ordnade söndagsskola och symöte. Ibland kom predikanten och gjorde huset mera högtidligt, och fromt. Somliga såg huset som sitt. Medlem eller ej. Andra såg ner på det. Satte inte sin dotter eller fot där. Också det blev en relation.

Nu är många rivna, sålda, förfallna... Eller bara mer eller mindre övergivna. När man möter berättelserna hörs hur husen berättar; jag gick i söndagsskola där; min mormor spelade orgel i kapellet; min förfader la nytt tak...

Idag, eller om en generation, har berättelserna tystnat. Barndomsminnet rymmer inte längre ett litet hus för fromhet, samling, vardagsberättelser. Inga små vaga avtryck av en bibelberättelse eller söndagsskoltant ryms i minnesarkiven. Gudsordet som breddes ut över unga och gamla, onda och goda, fromma och skeptiker har inte längre liv i bygden. Husets blotta uppenbarelse har ingenting att säga. Förstår vi vad det betyder?

Språkcafé och babysång fyller idag samma funktion. Men nu koncentrerat på kanske en tiondels platser. Eller hundradels, kanske färre. Och färre har en berättelse djupt ner i familjens minnesarkiv. Scouter, SMU, körer, läger... Allt hör samman. Och då var det hundratusentals, ja miljoner. Nu tusentals, samlade i städer och tätorter. Nedrinningen i samhällskroppen har blivit en rännil, kanske droppar. Bilen förde oss bort. Teven underhöll hemma. Att gå till kapellet, folketshus, nykterhetslogen är nu museala minnen. Inte bara tron har flyttat undan. Också gemenskapen.

Sitter du och blir nostalgisk? Undrar du. Var det bättre förr, frågar du. Nej. Tiden vrids och saker förändras. Jag oroar mig mest för att vi inte vågar se. Orkar tänka förändringen. Nu är det inte längre bara kapellen på landet som vittrar. Vi säljer kyrkor. Stora stenhus på bästa adressen i staden. Berättelserna om tro och gemenskap, ansvarstagande och bildning blir hemlösa. Eller flyttar till statligt stödda institutioner. Eller in i tevens kommersiella flöden. Berättelsen nära marken, jämlik, djupt demokratisk med utrymme att tänka själv, och tillsammans, riskerar gå förlorad. Den digitala distansen ökar, globaliseras. Och kapellet berättar om en annan tid. Troligen för alltid borta. Så. Vad har vi fått istället? Var ska berättelserna bo? Hur möter vi dem tillsammans? Detta grunnar jag på.




Vi arbetar med det gamla kapellet i Lunna, Vallda kapell, läs mer här: https://valldakapell.wordpress.com