lördag 10 september 2016

Dödligt allvar

Predikan (lördagskvällsversion) inför Söndag, gudstjänst kl 11oo i Centrumkyrkan


Döden & Livet

100 miljarder människor har genom mänsklighetens tid erfarit vad det är att födas, och att dö. Och just nu lever vi ca 7,5 miljarder som ännu så länge bara själva har upplevt födelsen. Alla smakar vi livet, och vi kommer att smaka döden.

Detta ovedersägliga faktum är mycket centralt placerat i det mänskliga sinnet. Vi lever hela livet medvetna om att vi ska dö, och försöker hela tiden skjuta upp dagen. Nära döden, då livet sipprar ut, är döden dock ofta välkomnad. Den befriar. Utifrån ser det ut som den tar, men på insidan levererar den.

Richard Dawkins, kanske världens mest kände ateist, brukar raljera med de troendes evighetshopp: i döden möter människan sin GUD. Men på kristna begravningar gråts det floder, säger Dawkins. Tror de inte på vad de förkunnar? Eller är allt en lögn? frågar han.

På ett plan har han inte mycket förstått. Men visst är det en intressant spänning mellan den kristnes evighetshopp och den kusliga döden. Men jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig, skaldade Paulus.

Vi lever mellan dessa bilder av livet, och döden. Vår biologi är programmerad för liv: Skydda det liv vi har och ge liv. Men vi är mer än biologiska varelser. Socialt och kulturellt begränsar vi vårt barnalstrande. Kanske vi välsignas med ett barn, eller två, möjligen flera. Men den manliga könscellen är redo för miljoner, ja miljarder. Och kvinnan för 350 eller 400. Och, som sagt. 110 miljarder av oss har redan fötts.

Vi är ibland upptagna av individens liv, och födandet. Men frågan är väl om inte det Stora perspektivet är den mänskliga berättelsen. Vår barnalstring är inte främst individens gener som ska fortsätta historien, men mänsklighetens utbredning, och överlevnad. Vi är sandkornen som bildar en strand, ljusstrålen som bildar en dag, vattendroppen som skapar ett vattenfall. I det mönstret hör livet hemma. Och döden. Vi är mänskliga representanter som skapar mänsklighetens stafettlöpning genom tiden som evigt, och på ett sätt obarmhärtigt, rullar på. Även solen har sin födelsedag, och dödsdag. Liksom jorden. Liksom livslagret vi lever i. För 65 miljoner år sedan var jorden dinosauriernas planet. Sedan blev den däggdjurens. Och trädens. Och människornas planet. Vi har egentligen ingen uppfattning om andra faser tar vid. I livets stora hjul kan vi bara rulla med. Och göra det bästa av situationen.

Bibelns fokus är egentligen inte denna död, som vi är så upptagna av. Istället fokuserar den Den Stora Döden, eller uttryckt som i texten från Uppenbarelseboken: Den Andra Döden. Det är närheten till GUD, i livet, såväl i döden, som är Bibelns gåta. Lever vi i GUDs gemenskap? I livet och i döden – det är Bibelns stora fråga. Är vi GUDs? Liknar vi GUD? Verkställer vi GUD? Den frågan ställs till oss. Jesus visar vägen. Han var trogen sitt uppdrag, som GUD och som människa. I livet och i döden. Det är den stora berättelsen. Den som vi har så förtvivlat svårt att se i vitögat. Lever vi våra liv, dör vi vår död, i det sinne som Jesus visat oss, och stakat ut som Vägen, Sanningen och Livet?

I det sammanhanget blir det därför lite förvirrande med Bibelns berättelser om död och uppståndelse. Änkans son, Lasaros, den unge mannen i fönstersmygen i Troas... Är berättelsen i vår heliga bok verkligen den om evigt liv på jorden? Varför skulle annars Kristus dö, undrar Paulus i sitt kärnevangelium – Galaterbrevet. Jag tror att vi här rör vid den mänskliga biologiska frågan: Vi klamrar oss fast vid livet. Vi, liksom Bibelns berättare. En annan sak är det med Jesu underverk. De förklarar inte krig mot döden, eller sjukdomar, eller lidande. Nej, de manifesterar livet, som vi läser i Lukastexten: En stor profet har uppstått bland oss / GUD har besökt sitt folk.
Underverken är inte främst en markering mot sjukdom, lidande och död. Det är istället manifestationer av skapelsekraften. Det märks att GUD har besökt sitt folk.

Det finns ingen annan mänsklig väg än vägen genom livet och döden. GUD gick den tillochmed själv. Korset som livets, kärlekens och hoppets tecken, graven som dödens tecken kastas om i kristentro. Och vi vill inte förstå det. Korset är dödens symbol: Vi dör bort från oss själva. Och graven är livets symbol: Vi uppstår med Kristus.

Det är klart att vi skyr döden – vi är biologiskt programmerade att fly döden. Men vi är inte bara biologi. Vi är inte bara kropp. Vi är ande, och den försöker prägla oss på GUD. Kristen tro är inget mindre än förvandling. Och inget mer än just denna förvandling. GUD besöker sitt folk! Det borde märkas.

Inga kommentarer: