Kortpredikan. Juldagen.

Himlen har landat

Det människorna väntat, drömt om, hoppats på och sett fram emot skedde. GUD kom nära. Kanske närmare än någon kunde ha föreställt sig. Han blev ett barn i Marias famn. Helt hjälplös. Helt beroende. Helt utelämnad åt oss människor, i den kalla värld vi har byggt åt oss själva. Åter slog GUD upp sitt tält i människornas mitt. Inte för att lösa hennes alla problem. Inte en jultomte med nödvändiga och onödiga julklappar. Inte en magiker som genom ett trollspö förvandlade mörkret till ljus. Men som ett barn, veroende av oss. Som ett barn som väcker de allra varmaste tankarna i oss. Som får oss att öppna oss i ett leende. Som väcker det bästa i oss.

På det sättet kommer GUD. GUD la livet i vår famn, för att vi skulle bära det. Leva det.

När Lukas berättar evangeliet om Jesus gör han det tydligt dels inom ramen för det väldiga Romarriket: Jesu liv börjar hos kejsar Augustus och i domen agerar romaren Pontius Pilatus, och dels med en tydlig riktning mot Jerusalem. Berättelsen delar sig tydligt i tre delar. 1:1-9:50, 9:51-18:30, 18:31-. Och hela tiden med Jerusalem i sikte. Där allt skulle ställas på sin spets. På det sättet är det det mest välbalanserade evangeliet. Och det ska läsas i stora sjok, helst hela. Och jag är inte säker på att vi fått till det rätt.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i både Julens och Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla (Kol 3:11). Trons energifält flyttar från jakten på rättfärdighet genom en omöjlig Lag, från bekännelsens ibland ihåliga ord, till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus (Rom 13:14). Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt.

Så blir GUD ett barn, som Maria bär. Som vi bär. Dag för dag.