Hoppets dag

Equmeniakyrkan i Kungälv

Jesus är vårt hopp

Idag ska vi ägna oss åt att öva dynamik. Och se på tron som något dynamiskt. Och se på världen med våra dynamiska ögon. Jesus, Paulus och Petrus ska hjälpa oss.

Bli kvar i mig, sa Jesus när han talade om vinträdet och grenarna, och citerade; hans namn ska ge folket hopp. (Matt 12:21).

Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:5), skrev Paulus.

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. (1 Petr 1:3), skrev Petrus.

I dagens evangelietext visar Petrus sin sedvanliga impulsitet. Det var ovanligt kort väg mellan Petrus hjärna och hjärta. Den långa eftertanken var inte hans favoritverktyg. Han var orädd, och lättskrämd på en gång. Han lovade Jesus hetlevrat försvar, men på prästernas gård svek modet honom. Han kunde stämma in i den mest klarsjungna bekännelse, men senare förneka att han ens kände Jesus. Han drog svärdet i Getsemane, men fegade ur inför övermakten. Han gick ut på vattnet för att testa sin tro, men tvingades ropa Herre hjälp min otro. Han gick ut på vattnet för att visa sin tillit till Jesus, men tvingades erkänna att han inte litade ens på sig själv. Eller som Ylva Eggehorn uttryckt det: En människa kan inte gå på vatten, men ibland måste man.

Vår tro handlar om något mycket mer än våra dogmer, våra bekännelser, våra kyrkor och församlingar. Vi kan inte alla vara Jesusar, men ibland måste vi.

Vi ska rapsodiskt granska några av vår tros mest centrala begrepp. Jag har valt ut åtta, varav dagens tema om hoppet är en av dom. Ni ser dom här framför, nöjaktigt symboliserade av åtta saker, eller bilder:

Skapelse. Grön växt.
Korset. Kors.
Uppståndelsen. Dopet.
Frälsningen. Dopet.
Pingsten. Syskonskap.
Hoppet. Ankare.
Domen. Ordförandeklubba.
Himlen. Altarrunden.

Alla dessa åtta skildras ibland som punkter, tillfällen eller händelser. Viktiga, ja, rent av avgörande. Under kyrkoåret ger vi en del av dem stor uppmärksamhet. De finns inbakade i våra dogmer och föremål för teoretiserande i våra läror. Eller högtidligt och knivskarpt formulerade i våra trosbekännelser. Det mesta är helt korrekt. Och de utgör på ett sätt milstolpar i GUDs frälsningsplan. De riskerar därmed bli en sorts checklista för vår ganska teoretiska tro.

Men. Det är inte allt. Långt ifrån allt. Orden och skeendena har en mycket mer dynamisk tydning. Och vi är i hög grad inblandade i allesammans. Låt oss se hur de alla har en mycket mer dynamisk tydning.

Skapelse pågår – vi är mitt uppe i den, indragna i den. När politikerna möttes i Paris under förra året tog de med oss alla in ansvaret för att göra vad vi kan för att hejda klimathoten. Och när Donald Trump nu aviserar att dra USA ut ur förpliktelserna världen enats kring är vi mitt inne i skapelsens ordning och kaos.

Korset – är en avgörande händelse, för snart 2000 år sedan. Men hålet efter korset är hela världens navel. Vi är alla indragna. Vi dör med Kristus, skriver Paulus. GUD ser på oss genom korset, vi bör se på varandra genom korset. Försoningen är den upprättade relationen som upprättar relationer.

Uppståndelsen – att Jesus uppstod är det yttersta tecknet på hoppet. Men Paulus skriver att vi uppstår med Kristus. När livet upprättas, människor återfår livslusten och lever över sin begränsade kapacitet och utblick lever de mitt i uppståndelsen. Ett annat liv är möjligt.

Frälsningen – när du omvänder dig är du frälst. När du bekänner är du frälst. I hoppet är du frälst. När kärlekens liv tar sitt grepp om oss är vi frälsta. När vi förlåter är vi frälsta...

Pingsten – var dramatisk för de första lärjungarna. Pingstdagen var en fantastisk symbol för världen, alla var samlade, alla hörde sitt eget språk talas, vi är alla indragna, alla är vi syskon.

Hoppet – metaforen Ankare är både bra och dålig. Alla seglare vet hur svårt det är att sova tryggt då man ligger till ankars. Det kristna hoppet är något som vi har, som omger oss och som vi sträcker oss efter.

Domen – inte ens Domen är en spikad rättegångsdag. Vi lever varje dag under domen, teologen Tom Wright pekar på att judarna inte såg domens dag som ett slut, snarare som en början. GUD återupprättade tillcaron, gav den en god start. Och kristna kunde se domen i Jesu kors. Domen är fälld. Straffet utdömt. Brottslingen avrättad. En frisk start är redan presenterad – och vi är i hög grad indragna.

Himlen – är inte över våra huvuden, och inte en framtid att längta till. Himlen är här, som GUDs rike. Den belyser varje steg på stigen där vi går. Den är här, och samtidigt där. Den är redan vår, och ännu inte.

Med denna hastiga genomgång ser vi dels hur dessa symboler är tätt invävda i varandra, ibland nästan identiska. Samtidigt är de milstolpar på vår stig. De angår oss, och äger oss, och uppfyller oss, samtidigt sträcker vi oss efter dem. De rymmer en dramatik, som en längtan, samtidigt är de verktyg i vår tros verktygslåda, och sträcks till oss både från historien och från framtiden.

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Rom 8:24-27)

Kristentron är fylld av metaforer som vill berätta vår historia, och vår framtid. Här har vi snuddat vid några av dem. De tar oss från dogmer och läror, organisation och maktstrukturer. Till ett gemensamt och individuellt ansvar: Att bli lika Kristus.

Detta är Paulus stora budskap. Var så till sinnes... Skrev han. Klä av er den gamla människan. Bli en ny skapelse. Ikläd er Kristus. Och när han riktigt varmkört motorn säger han att vi är kristusbrev. Och om sig själv säger han att han är en kristusdoft, (och kristuskunskapens doft). Människa är vad du är. Kristen är vad du blir, när du lever nära Kristus. Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:5).

Min enkla fråga blir: Hur hoppas du att GUDs kärlek lever i ditt hjärta?