På övervåningen i den gamla röda stenbyggnaden låg barnbiblioteket. Den breda stentrappan med urtidsdjuren gömda i den slitna stenytan bar upp till Paradiset: Bokens värld. Mina föräldrar hade aldrig tagit mig dit. Och jag visste inte om vem som helst hade tillåtelse att skjuta upp dörren till böckernas gränslösa rike. Om jag fick gå in där. Barnet balanserar alltid på gränsen till det okända, det kanske otillåtna – så kändes det. Det obekanta syns ha nära mellan tillåtet och förbjudet, i barnets sinne byggs, och byggs om, murar som skapar ordningen i tillvaron. Bara bit för bit förstår man att tyda landskapet.
Jag hade hört om rummet. Kanske hade vi varit där med skolan, som låg på andra sidan gatan. Jag fick ett eget lånekort. Två böcker per gång var ransonen. Men gångerna kunde komma ofta. Ibland varje dag. Stentrappan blev nog min dagliga skolväg. Jag lärde mig orientera mellan hyllorna och avverkade genrer och berättelser, som vidgade min värld. Efter några år var jag fast i sci-fi-världarna. Världarna blev större, ständiga grannar till nuet. Jag slukade allt. Bokstavligt allt.
En dag hade jag läst allt som fanns. En bibliotekarie tipsade mig om att jag kunde se om det fanns andra böcker på första våningen. VUXENAVDELNINGEN. Får jag? undrade jag. Med bävan minns jag första gången. Jag ratade stentrappan till övervåningen och urtidsdjuren, och den nu bekanta barn- och ungdomsavdelningen med de snälla boktanterna. Öppnade den höga, nästan sakralt gigantiska dörren, och där innanför – en ocean av böcker, och en nästan monumental tystnad.
Jag gick längs de höga hyllorna. Det doftade böcker. Där bakom pärmarna dolde sig världar, ja universum. Fortsatte på vägen med dolda världar, nya planeter och skrämmande varelser. Böckerna blev tjockare. Nu var begränsningen med bara två böcker borta, staplar med bokstäver bars till mitt rum i villastaden. Världar öpnade sig. Jag sökte mg vidare, prövade nya korridorer av kunskap, bläddrade i böcker om människokroppen, där fanns så mycket man inte kände till. Och om andra länder, det fanns så många som var okända. Andra tider, återberättade bakom pärmar av plastade bokomslag.
Biblioteket, min dörr till världarna. Första pryon, som det hette på den tiden, gick till biblioteket: Den bekanta men nu nästan bortglömda barnavdelningen, och nästan kollega med vuxenavdelningens personal, och fick åka bokbuss, nästan som en missionär ut i obygden. Långt senare ordförande i kulturnämnden, tillfällig hövding över böckernas gränslösa rike. Fick se ett nytt bibliotek växa fram: En rotunda av främmande världar. Som en fyr lyser ut i beckmörkret.
Så såg min resa ut. I böckernas värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar