Början av en predikan tredje Advent.

Johannes döparen predikar evangelium

I palatsen regerade Herodesätten. Herodes den store hade gift ihop sin ätt med den hasmoneiska ätten, den som grundades av mackabéerna. Dessa båda ätter hade nu ingått i maktspelet under två hundra år, med mer eller mindre intensiv inblandning från grekiska riken och den nu gällande dominanten – romarna. Folket hade vant sig vid att se makthavarna svänga som pendyler: Från religiös respekt och samling kring templet till maktspel av blodspillan i till tjatighet upprepade palatsrevolutioner. Johannes döparen dristar sig till att kritisera Herodes för den senaste maktdemonstrationen då han äktade sin brors hustru, Herodias, själv barnbarn till den store Herodes. Hennes dotter Salome dansar sig till privilegiet att få se Johannes döparen död. Salome dansade de sju slöjornas dans för sin styvfar vid festligheterna på hans födelsedag. Hon lät alla sju slöjor hon var klädd i falla till marken, en efter en under dansens gång – i löfte om att som belöning få vad hon än önskade sig. Efter dansen bad hon, på inrådan av sin moder Herodias, om Johannes döparens huvud på ett fat.
Denna historia har blivit både litteratur och konst, en sommarnattsdröm, Oscar Wilde skrev ett drama på temat och Richard Strauss en opera.

Dessa historier med rötter i evangelierna är inte bara tidsangivelser men visar också den täta förbindelsen mellan makt och religion. Altaret har två sidor: Den ena nyttjas hänsynslöst av makten, den andra vänder ett inre ansikte till livets existentiella djup: Vad är det att vara människa?

Troligen var, eller uppfattades, Johannes som en fariseisk lärare, en rabbi. Precis som Jesus, som på samma sätt uppfattades som elev till Johannes. Fariséerna hade varit en politisk maktfaktor under den mackabeiska perioden, i opposition mot prästerna, saddukéernas parti, det hade tillochmed lett till inbördeskrig med 50 000 döda. Under Herodes hade fariséernas folkligt förankrade rörelse blivit mer av andliga ledare, ett slags "frikyrklighet" som tog striden om allvaret i tron. Men evangeliet skildrar en knivskarp konflikt mellan den nya kristna rörelsen och både fariséerna och prästernas parti: Saddukkéerna. En av konfliktnivåerna handlade säkert om just makten. Men mycket talar också för en teologisk konflikt, inte minst i fråga om vem Jesus Messias faktiskt var.

I Lukastexten som möter oss idag presenteras Johannes döparen, vägbyggaren: Bana väg. Och omedelbart kommer tidens stora fråga på bordet: Är han Messias? Kan vi nu vänta befrielsen?

Precis som de judiska fraktionerna balanserar Johannes, liksom senare Jesus, på den skarpa egg som å ena sidan lutar åt Makten, och å den andra den djupare frågan om vad det är att vara människa. Evangeliet tar verkligen form i denna knivskarpa miljö, och har fortsatt att vålla huvudbry för religionen, med ideliga misstag. Jag tycker därför det är angeläget att vi lyssnar till vad de faktiskt säger. Människor kom i stora skaror för att lyssna till den gudasända profeten. De kom för att döpas, för att välja ett nytt livsspår. Och folket frågade: Vad ska vi då göra?

Johannes svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.”

Kanske väntar vi ett religiöst svar. Tro. Tro mer. Ångra er. Botgöring... Men nej, Johannes pekar på vardagens liv. Dela med er. Ockra inte. Låt er inte köpas. Det är som om det är myndigheten mot korruption som talar.

Hur kan det ur detta ha kommit en sådan religiös pratmaskin som kyrkan har blivit? Budskapet är ju superenkelt. Och utmanande. Var en god människa? Och supersvårt. För vi kan vara goda mot våra egna. Men evangeliets stickiga sida är att vi ska vara goda mot dom vi inte känner. Mot Den Andre.

Därför handlar tron om vilka vi är och vad denna nya djupaste existens faktiskt gör med vårt huvud och vårt hjärta. Att vara heliga i en ohelig värld. Att vara av GUD mitt i det mänskliga. Det märks när vi rörts av GUD.