Vårröjning

Det är dags för vår röjning. Stora veckan har inletts. Det var tidernas röjfest. Allt ska bort! Ni vet. Det börjar så. Sedan blir man sittande där med resterna av sitt minne. Ur tingen, till synes utan värde, stiger människorna fram, mötena, samtalen. De bitterljuva minnena, som gör mig till en i alltet. Som gör att just jag kan summera tillståndet på planeten. I boken Vi jordlingar längs Sidenvägen, som jag just lämnat till trycket, gör jag just det. Röjer bland bråten. Det är så många ord, begrepp och sammanhang som nu behöver röjas. I kyrkans värld är det ord som Skapare som måste genomsökas. Och Evighet. Liksom Allmakt. Tillochmed det lilla korta ordet Tro behöver skärskådas. För att inte tala om Synd. Och korset, varför står det där mitt i bråten?

Jag är omild och allvarlig i boken. Om det inte är på riktigt är det ju inte heller helt meningsfullt.

Den största röjarskivan av alla påminns vi om den här veckan. Kommersen i templet drabbas av Jesu vrede. Ja, hela templet sätts i fråga. Inte bara för att Jesus föreslår att det ska rivas (vilket faktiskt skedde – igen, fyrtio år senare), men snarare genom de helt nya paradigm som smög sig fram på Jerusalems gränder. Det var en helt ny gudsbild som tog form. Och tillochmed en ny människosort.

Vi har gjort om det till lite tro och bekännelse. Det var väl bekvämast så. För vem vill förvandlas. Tänk om mitt liv betraktas som bråte? Vem ska då sortera resterna?